Strumpmannen

 

Ungefär så känner jag mig varje gång syrran bestämmer sig för att gå hemifrån (no offense Lisa). Det betyder nämligen att anslutningshastigheterna kommer att bli markant bättre. Syrran är nämligen en bandbreddsavfallsbrunn så det bara skriker om det. Man kan sitta och spela eller till och med slösurfa för att sen märka på minuten när lisa slagit på sin dator. Inte roliga grejer när man sitter med sin Carl Gustav portabel raketkastare och tittar ut genom ett fönster och siktar på en fiende på andra sidan gatan när lagget plötsligt slår till. Plötsligt står man en halvmeter till vänster och tittar inte alls ut genom fönstret längre och raketen smäller rakt in i de fula tapeterna och du stryker med i den snabbt expanderande gasen.

 

Händer mig jääääämt.

Såvida ni inte legat under en sten de senaste åren så borde ni ha hyfsad koll på att serietidningsjätten Marvel just nu sätter ihop filmversionen av sitt fiktionella universum av superhjältar. Jag som partiellt är serietidningsnörd (jag läser inte serietidningar men har ganska bra koll på dem ändå) är väldigt exalterad över det här. Bara tanken på en hög filmer som på sikt är relaterade till varandra och som kommer sluta i ett kombinerat klimax av hjärnmosande awesomeness är...ja...typ...öh...får ögonen att ramla ut eller något.

Det är inte så konstigt att jag ett tag nu försökt få tag på den senaste installationen i serien; Iron Man 2. Filmen gick på bio sent i april och borde ha kommit ut i hyfsad kvalitet vid det här laget. En sak som jag märker att jag upprepar är att jag går in på t.ex. Piratebay, söker efter Iron Man, blir sjukt glad över att Axxo äntligen släppt en rip av den och börjar tanka hem. 10 minuter senare tittar jag lite noggrannare på torrenten och ser att det är originalet jag håller på att ladda ner. Och detta har hänt en massa gånger.

Dags för en bra riprelease snart?

vet inte om ni har tänkt på det men det är märkligt hur man vänder på dygnet när man är ledig. Sakta men säkert så glider ögonblicket man bestämmer sig för att "ne, nu är det banne mig dags att gå och lägga sig" allt längre framåt natten. Sakta men säkert så flyttade (i alla fall jag) man fram det ögonblicket från någorlunda resonabla tider som tolv-ett till vad som nu är runt fyrasnåret. Det finns ingen bra anledning till det. Jag är skapligt trött redan innan, det finns inget att göra och jag kommer bara vara trött när jag vaknar morgonen därpå.

Nu ligger jag här igen, i sängen framför datorn. Tidigt imorgon ska jag till stockholm och jag borde egentligen få mig lite sömn (även om jag är ytterst van vid och endast kräver runt sex timmar sömn egentligen). Sade till mig själv att tolv, då ska jag sova. Sen vid ett (Tvångsbeteende, kan bara försöka somna när klockan är hel) så intalade jag mig samma sak igen. Klockan fyra, here i come!

Är inne i slutskedet med att planera resan upp till borlänge, något som borde vara klart för länge sen om jag hade fått mitt schema i tid. Efter att jag accepterat funktionärsjobbet i torsdags så förväntade jag mig att ett schema nog borde komma ganska snabbt därpå. Ändå så sitter jag fortfarande här och har ingen aning om när jag ska jobba och, då i förlängning, när jag ska åka upp.

Under de senaste dagarna har jag mailbombat hon som är ansvarig för mig i hopp om att få tag på denna ytterst viktiga information. Det enda jag fått tillbaka är något efterblivet mail om att hon "hörde att jag ville byta tid och att jag skulle höra av mig med de schemaändringar jag ville ha". The fuck? Jag vet ju inte ens om jag vill ändra. Ge mig mitt schema bara!

Idag tröttnade jag dock på att vänta på mailen och ringde upp P&Ls infocenter eller liknande. De sa att jag redan var schemalagd men att de inte hade uppgifterna själva men att de skulle kontakta den ansvarige och be henne ringa mig. Jag väntade snällt i en och en halv timme på att en uppgift som troligen skulle ta drygt en eller två minuter skulle färdigställas. Sen ringde jag igen till den förvånade infotjejen och sa att den ansvarige fortfarande inte hört av sig. Så jag fick den ansvariges nummer och ringde dit själv.

Hon verkar inte ens ha telefonen på. Jag exploderar av irritation.

I eftermiddags när man intet ont anande satt och surfade grov bajsporr så började datorn dampa loss på ett sätt den inte gjort sen jag bytte plats på mina ramminnen. På något sätt (som torde vara omöjligt med Vistas "måste-tillåta-allt"-grej) så fick jag hem ett falskt antivirusprogram som snabbt installerade sig på datorn. Sen började den att hitta en massa påstådda trojaner och virus överallt i min dator och spammade tt jag borde köpa fullversionen av skiten så jag skulle kunna ta bort infektionerna. Inget jag var särskilt sugen på, så jag tänkte att jag istället skulle ta bort det. Och det gjorde jag, problem solved.

Med problem solved så menar jag att jag spenderade hela jävla eftermiddagen i felsäkert läge med flera timmar effektiv virussökning. Problemet med det här programmet var att varenda gång man försökte starta ett program som potentiellt kunde fixa problemet en stund (det vill säga: enhetshanteraren, registerredigeraren eller ett riktigt antivirusprogram) så stämplade programmet det som ett virus och stängde prompt ner det. Bara att gå in i felsäkert läge och söka virus.

Första (spoilade lite här) virussökningen gick på en halvtimme ungefär och jag tänkte att det var skönt att ha det avklarat. Tyvärr så lyckades programmet på något sätt undvika den etniska rensning jag utförde. Så jag tog i för kung och fosterland, uppdaterade alla program som skulle kunna tänkas hjälpa mot skiten och gjorde drygt 10 sökningar i 5 olika program samt gick in själv i registret med bredsvärdet och deleteknappen i högsta hugg. Efter mycket slit hade jag äntligen lyckats få bort den och slarvat bort 4-5 timmar av mitt liv.

Nu, grov bajsporr.

Igår var en riktig pissdag. Fick nämligen tillbaka resultatet ifrån högskoleprovet. Ni vet säkert redan att jag låg på gränsen till 1.8 med 100 poäng. Om man tittade på de senaste fem åren så har gränsen legat på stadiga 101 poäng förutom i höstas när de faktiskt sänkte gränsen till 100 poäng. Jag låg med andra ord och vägde imellan. Jag har sen gått och haft ångest fram tills igår. Igår kom brevet med resultaten. Det första jag gjorde var att ta en titt på mina poäng. 101 pinnar hade jag tydligen fått. Blev smått glad över att jag räknat fel åt rätt håll åtminstone. Sen tittar jag på vart gränsen för 1.8 låg.

102. 102? 102!??

Bara för att jag fick så pass höga poäng så var det ju tvunget att höja gränsen till rekordhöga nivåer. Den har legat stadigt i på 101 i fem år nu. Varför ska den höjas nu? Det är inte så att det var ett onormalt lätt prov. Tvärtom. Snittet låg till och med lägre än förra terminen då gränsen var nere vid 100. Vad i helvete?

Vad i helvete?

Häromdagen när jag drog mitt kort i matsalen så fick jag inte ut någon tallrik. Jag  försökte ett antal gånger innan jag gav upp och kom fram till slutsatsen att det var dags att pensionera det utslitna kortet. Jag gick därför optimistiskt bort till expeditionen i hopp om att man skulle få ett nytt gratis kort om man slitit ut sitt gamla. Det var är ju trots allt skillnad på att slita ut ett kort och tappa bort det.

Så var det ju tyvärr inte. Istället så fick jag en arg blick och en kommentar om att "det kan ju inte vara bra att ha klistermärken på kortet", vilket jag nu då har. Det spelar väl ingen roll vad man har på kortet så länge man inte är korkad och klistrar fast det på magnetremsan. Men det fattade väl inte hon. Som grädde på moset så drog hon med sin nagel på magnetremsan, skrapade bort en lagom stor bit och förstörde därmed allt hopp om att kortet kanske skulle ha fungerat ändå. Och eftersom jag inte hade några pengar på mig så fick jag ta ut min sista matlapp, tur att jag ens hade någon kvar.

Men hon var inte färdig än. Dagen efter när jag kom tillbaka så fick jag en spydig kommentar om att det var jag som inte kunde sköta mitt kort. Snacka om en som tar ut ilskan av sin livssituation på eleverna.

För tillfället är jag frustrerad modell grövre. I torsdags inhandlade jag Bad Company 2 och det har i stort sett hela tiden inneburit problem för min del. För det första så har EAs servrar fungerat så illa att man helt enkelt kunde ha bytt ut dem allihop mot två paket mariekex och en internetkabel och inte sett någon märkbar förändring. Som att det inte vore nog med att alla drabbas av detta så har även jag specifikt verkat bli utvald till något illa funtat skämt. Det har visat sig att efter att jag startat om min dator så är det om än ännu mer omöjligt (jag vet att den kombinationen av ord inte fungerar i praktiken. Men tro mig, det är så det är). Varje gång man försöker gå in på ett multiplayerspel så stänger spelet ner till skrivbordet. Petter frustar.

Jag lyckades faktiskt lösa problemet. Om man installerar om allting så kommer spelet in på spåret igen. Tyvärr så verkar den här taktiken bara fungera tills nästa gång man har startat om datorn, sen uppstår samma problem igen. Man kan då välja mellan att installera om det igen eller att pytsa ut datorn från balkongen tätt följd av några av de tyngre möbler vi har här hemma.

Och då har jag inte ens nämnt punkbuster. Om man trots dålig uppkoppling och en dator från FOT skulle lyckas komma in i ett game så blir man hälften av gångerna kickad för att ens antihacksystemet inte är samma version som serverns. Det är frustration.

Underbara, härliga och helt igenom fantastiska tisdagar. Vad skulle man göra utan dem? Nu i och med att någon form av sjukdomsperiod har startat (som jag missat helt tydligen) så betyder det att många lärare helt plötsligt försvinner hem för att ta hand om sina inte allt för friska barn. Nu var det i för sig ingen överraskning att Anna Wik var borta idag igen. Det betydde bara att man kommer till skolan halv elva, har en fysiklektion och sen har ett bombastiskt hål på drygt två timmar tills psykologin börjar.

Nu idag så var det dessutom dags att göra reklam för de individuella val tvåorna ska välja till trean. Något som bidrog till att sprida rykten om att vår psykologilektion var inställd. Men duktiga som vi naturare är så sökte vi upp Örjan och han slog direkt hål på ryktena och försäkrade oss om att lektion var något som inte skulle försvinna idag. Vi stannde därmed kvar i skolan i väntan på psykologin.

När de två timmarna sen hade gått och vi sitter och väntar på att lektionen ska börja så kommer Örjan fram till oss och säger att han måste ta och hålla reklamen för samhäll B så han kan bara ha oss i 20 minuter och sen får lektionen sluta. Med tanke på att alla skulle hålla sina redovisningar idag så att vi ska få det gjort innan APUn börjar rimmar inte det gott. Vi hann med två redovisningar. Eller mer två och en halv. Jag fick påbörja min och hann gå igenom en hyfsad bit när det plötsligt knackade på dörren. Örjan öppnade och bad dem vänta några minuter, något jag tolkade som att jag i alla fall skulle få prata klart. Örjan var dock inne på ett helt annat spår och blåsta av allt på mitten. Sen fick vi gå hem, bara sådär.

Med andra ord:
Total Skoltid: 3 timmar och 40 minuter
Total lektiontid: 1 timme och 10 minuter
Dag väl spenderad!

Efter att förra veckan fått mitt nianfoto sönderslitet i vad som var en ganska förutsägbar händelse så borde jag åtminstone ha tänkt att liknande saker kan hända igen. Jag verkar dock inte ha varit särskilt vaken inför det hotet och det får jag nu lida för.

Jag vet att många är ute och roar sig om fredagkvällar. Det är väl kul att gå på fest, dra ut, dansa lite, ta en cider eller öl med kompisarna och ha det allmänt kul så man efter utgången kan tänka "night well spent" innan man man somnar. Det jag inte förstår är vissa individers inneboende lust att ha sönder saker som inte är deras. Jag vet att det är dumt av mig att ställa min cykel i skolan, men det var ju bara en natt. Jag ser inte varför man ska lägga ner mycket möda och tid på att göra om min cykel till en low-rider.

För vad det än är värt så vill jag bara att ni, som ändå aldrig kommer att läsa det här, kommer tillbaka och slutför jobbet. Om man ska ha sönder en cykel kan man inte bara böja bakhjulet 90 grader och buckla till cykelkorgen, man får även bryta av ramen och sno framhjulet. Tack på förhand.

Från att ha kläckt idéen om att införskaffa en burka och, med lite hjälp, vidare utvecklat den så att om skolan hade något emot det så skulle tidningarna skriva om min rätt att bära den i ett snaskigt snyftreportage. Det gick så långt att jag fick sidor länkade till mig där jag kunde köpa kvalitetsburkor för ett billigt pris. Allt var gulligt och hundvalpar tills jag berättade för mor min om mina planerade eskapader.

Hon ansåg att det var ytterst osmakligt, respektlöst mot folk ifrån burkakulturer (där de antagligen har mycket mer respekt än här, tänk att de har burka på fullt allvar där) och att hon tyckte att jag borde smälta in lite mer och inte sticka ut hela tiden. Med det sista menar hon att hon på är rädd för att jag skulle dra på mig någons vrede på grund av att jag inte alltid (men oftast) följer med strömmen. Hon menade på att jag hur jag än skötte det här så skulle jag bli manglad av någon som tog illa vid sig för det finns alltid folk som stör sig på en. När jag sen svarade att jag antagligen kunde bli nedslagen för att jag var för svensson också så hotade hon med the big bad banhammer och sade att gör jag något sådant, då ryker det mesta som gör livet glatt för mig.

Inte särskilt värt att göra med andra ord, med tanke på att det inte är världens viktigaste grej. Det finns andra saker att göra, även om jag just ikväll var sugen på burka.

Jag ogillar regn, jag ogillar mörker och jag ogillar när något lyser starkt i mörkret så man inte ser någonting förutom ljuset. Alla dessa tre saker kombineras av någon lustig anledning när jag skjutsar pappa till jobbet. Visst, mörkret går inte ändra så mycket på men det ska ju tvunget regna varenda gång. Det bombastiska skitstorm som uppstår på de slitna vägarna när ösregnet piskar ner på rutan snabbare än det hinner rinna av och mötande bilar med lite för starka lysen kommer emot en är helvetiska. Blä säger jag åt november och blä säger jag åt novembervädret.

Efter att ha fått huvudet fyllt av nitroösa gaser hela dagen i skolan trots att det är studiedag så såg jag fram emot att få komma hemma och få pyssla lite med etnisk rensning i mitt nyinköpta Modern Warfare 2. Jag köpte det trots att de skippade de dedikerade servrarna, något jag tycker är ett skott i foten för Infinity Ward. I vilket fall som helst så var Call of Duty 4 ett av de spelen jag spenderat mest tid med det senaste året (jag gissar på ungefär en vecka i effektiv speltid) och jag hr verkligen sett fram emot det här spelet.

Nu när jag började installera det såg jag att det går genom steam. Det förväntas alltså att jag ska sitta och ladda hem spelet jag precis varit i affären och köpt. De senaste 5 minuterna har jag kommit knappt 1%. Får hoppas att jag hinner spela lite senare ikväll.

Eller inte.

Jag tvingas nu lägga ner mitt förlängda projekt om effekterna tiotusen mejl får på MSN messenger. Detta då jag igår rent av tvingades ladda ner den nyaste versionen för att ens kunna logga in. Den nya versionen stöder bara futtiga 99 mail i inkorgen och visar sen enbart en "99+"-symbol för att visa att Oj, du har faktiskt en jävla massa mejl men jag orkar inte räkna dem åt dig. Jag som hade kommit en bra bit på vägen nu.

"99 mails ought to be enough for anyone"

Kriget mot rökarna trappas upp, först så slutar vaktmästarna städa upp efter dem och nu idag stängde de den understa norra ingången. Vad vill skolan egentligen få ut av det här? Tror de att rökningen faktiskt kommer att sluta eller kommer de fortsätta tills de stängt alla ingångar (och spikat för alla fönster). Jag är bara sur över att det är den ingången jag använder och att jag imorgon kommer att ha glömt att de satt igen den så jag står där som ett fån och rycker ändå. Dessutom så är det långt att ta omvägen genom kafeterian.

En mycket bättre lösning vore att installera en vattenspridare under trappen som man kan köra igång när man vill få bort rökarna. Eller tårgas. Vad som helst utom att låsa dörrarna, det är meningslöst.

Under lanet var jag väldigt flitig med att fotodokumentera. Bland annat så tog jag kort på när alla frivilliga fick falukorv i ögat eller ögonen, vilket var runt 5 stycken. Tyvärr så kunde jag inte lägga upp bilderna direkt då jag inte hade med mig kamerasladden. Så jag dokumenterade vidare och tänkte göra det när jag sen kom hem. Men nu när jag tänkte göra det så var kameran försvunnen. Jag letade överallt men kunde inte hitta den.

Vart är den då? Det visade sig att kameran i skrivande stund  just nu ligger i en lastbil på väg till göteborg. Bilder från lanet kommer upp imorgon.

Var riktigt klantig igår. Satt som vanligt i sängen och fipplade på facebook eller liknande när jag tyckte att ljudet var för lågt. Jag höjde så mycket som det gick från min mjuka säng. Det var dock inte tillräckligt så jag klev upp ur sängen, gick fram till högtalarna och skruvade upp till adekvat ljudnivå. När jag sen satte mig i sängen igen så fungerade inte musen längre. Tangentbordet verkade inte fungera det heller. Jag tittade ut över sängkanten och lyfte bort en filt som låg slarvigt slängd på golvet. Visst fan låg inte där usb-mottagaren, knäckt i förlängningssladden som tillåtit den att ligga ut på golvet.

Jag försökte naturligtvis laga det. Jag lyckades faktiskt få igång musen genom att tycka ner mottagaren i ett dricksglas, en tom deodorant fasttejpad uppepå för att hålla allt på plats och jag fick faktiskt igång musen (tangentbordet var fortfarande stendött). Jag kunde med andra ord använda windows on-screen keyboard. Att skriva allt med musen går riktigt långsamt. Ett normallångt meddelande i msn kunde ta uppåt en minut att knappa fram. Jag experimenterade även med windows voice recognition men jag tog mig inte ens genom halva hjälpavsnittet innan jag insåg att det inte var något att ha.

Nu lånar jag brorsan dator. Imorgon ska jag till Kumla och halka runt lite. Det blir förhoppningsvis kul.

Min mobil igen. Förra gången jag tog upp att min mobil föll på att falla ihop så nämnde jag (eller tillägnade inlägget åt) att vissa knappar inte fungerade. Det visade sig dock att om man mosade ihop mobilens två delar mellan handflatorna samtidigt som man tryckte på knappen man ville åt så fungerade det åtminstone hälften av gångerna. Petter var sen relativt lycklig ytterligare ett par veckor med sin defekta telefon.

Tyvärr så är det så att nu har även den nödlösningen slutat att fungera. Numera fungerar höger funktionsknapp och "vänster knapp" slutat att fungera helt. Det betyder att jag varje morgon när jag går upp får ställa tillbaka väckarklockan en minut för att den ska sluta ringa och att kameran är permanent fast i filmläge (det är bland annat därför det har varit lite klent med egentagna bilder på sistone).

När jag tänker efter påminner det här om alzheimers sjukdomsförlopp. Vi har det första virriga stadiet då telefonen glömde bort mina kontakter, hur man ringde och smsade och var allmänt förvirrad. Den gick vidare till att ha svårigheter i att klara simpla saker som att stänga av väckarklockan och ändra inställningar, något den dock kunde klara någorlunda bra om man ansträngde sig en smula och hade tålamod. Numera klara den det inte alls och det är bara en tidsfråga innan den glömmer bort hur den ska använda batteriet eller visa saker på skärmen.

En positiv sak som kommit ur det hela är att jag inte behöver ladda telefonen lika ofta. Detta då jag inte kan knarka mobilspel längre.

Vaknade precis av att en vråltrimmad moppe med en industrikompressor på släp stod och brände gummi för fulla muggar i hallen utanför mitt rum. Jag försökte ignorera detta genom att stoppa en kudde i vardera öra men oljudet var allt för kraftigt för att med konventionella medel kunna stänga ute dem. Därför gick jag istället upp och undersökte varför vi släppt in mopedister i huset. Efter att inte ha hittat några sådana eller industrikompressorer så följde jag ljudet bort mot tvättstugan. Där stod tvättmaskinen och lät för full hals. Tydligen hade någon bestämt sig för att tvätta sin skruvblandning tillsammans med tvätten idag. Det var nämligen det som satt i filtret och lät som ett as. Dumma skruv.