Strumpmannen

Finns nog en rejäl mängd anekdoter från studentveckan som man kan berätta. Spontant när jag tänker "anekdot" och "studentveckan" så glider mina tankar över till historien om Petters byxor. Det är det jag ska berätta om nu.

I måndags var det sjukhustema. Min dräkt bestod av mina tjusiga gröna byxor, munskydd och en labbrock. Eller snarare så är det det min dräkt skulle sett ut om inte alla skolans labbrockar redan var upptagna. Dräkten hamnade snäppet under "half-assed". Som tur var då så hade Jeffrey en reservplan åt mig. Hans mamma gör något inom vården (läs, torkar skit) och kunde därmed skaffa fram scrubs åt oss. Snygg räddning indeed.

Problemet var bara att just den kvällen så möttes inte jag och Jeffrey upp förrens vi var nere på förfesten hos Hanna och Maria. Och eftersom jag skulle gå på konsert på musikskolan först så kunde jag inte gå i kalsonger ut till råssnäs. Jag fick därför byta byxor på festen.

Den första effekten av detta byxbyte märkte jag när vi skulle gå in till stan därifrån. Då jag efter att ha gått 700 meter märkte att jag glömt legget i de andra byxorna. Så jag kutar tillbaka, hittar det och kutar sen ifatt mitt sällskap som då nästan hunnit fram till gamla stan. Kan säga att så långt har jag inte sprungit sen idrotten i skolan och att det troligen bara var alkoholen som gjorde att jag orkade hela vägen.

Effekt nummer två inföll när jag sen kom hem och inte hade någon nyckel på mig (de låg i den andra fickan) och fick knacka på mitt i natten trots att jag lovat att inte göra det. För att verkligen väcka alla så ringde jag min syster innan jag knackade på så att hon skulle öppna i ett försök att slippa väcka mamma. Hon fattade inte vinken och lade på innan jag ens lyckades få ur mig vad jag ville. Jag lyckades med andra ord väcka alla utom min bror, något jag får ta igen den här veckan.

Nu var det bara att få hem byxorna. Min cykelnyckel satt i nyckelknippan så det blev aningen svårare att spontant kunna cykla ut och hämta dem. Dessutom så var tvillingarna inte hemma när jag hade tid.

Det slutade med att Sulek fick tag på påsen någon gång under onsdag kväll. Han lämnade dem till mig under vagnpyntingen dagen därpå. Vilket skulle ha varit slutet på historien om jag inte lyckades glömma byxorna igen (!) ute på bondgården vi var på. Jag fick ringa Isaksson så han fick ta hand om dem åt mig innan han åkte.

Jag fick sitta i två dagar till utan byxorna. Sen fick jag skjuts ner till martin och hämtade dem. Tror de ligger någonstans här i rummet nu men vet inte riktigt vart.

...eller åtminstone vara nära på att dö. Under min skolgång så har jag gått i tre klasser. Den första var hela lågstadiet och upp till och med femman, den andra var resten av grundskolan och den tredje är den jag går i nu. Bra klasser allihop. Men varje gång jag bytt klass så har det känts som ett uppbyte, vilket i sig också varit väldigt trevligt. Nu har jag dock inte tänkt att hylla min nuvarande klass i det här inlägget. Istället så hoppas jag att det här på något sätt ska bli en trendbrytare.

Min första klass i bråstorp var också en A-klass. Alla i den bodde i princip grannar eller hade gjort det under någon gång under de sex åren. Någon gång i mellanstadiet, jag vill minnas att det var i femman men jag är inte helt säker, så fick en av mina klasskompisar cancer, leukemi. Han fick cellgifter, tappade allt hår och var väl så där allmänt kass som cancerpatienter blir. Efter mycket om och men så kom han till slut igenom sjukdomen. Idag så lever han väl ett fullgott liv men då spekulerar jag bara. Jag har inte så mycket kontakt med honom längre.

I sexan fick jag en ny klass som sen fylldes på i sjuan med ett antal nya elever. Vi var uppåt en trettio stycken när vi slutade nian. Allt var verkligen riktigt härligt men lite synd att alla skulle åt olika håll i och med gymnasiet. En förmiddag veckan efter skolavslutningen så började det cirkulera rykten om att någon från skolgårda hade blivit påkörd uppe vid kosrningen av metallvägen och östermalmsgatan. Samma kväll var hela klassen och lade blommor på refugen. Jag vet inte hur lång tid det sen tog tills begravningen men jag har fortfarande kvar ett halvt paket pappersnäsdukar i kavajen jag använde den dagen.

Om det här nu håller i sig så skulle någon i NV07A kunna vara död eller nära döden innan sommaren är slut. Det eller i den andra klassen som har en gemensam länk. Nämligen Jonas Löfkvist i ES07 som är den enda andra som gått i samma klasser som mig genom hela grundskolan.

Konstig tanke eller hur? Vore väl lite osmakligt med en bild på klassen är.

Spenderade en timme på motalas bibliotek idag efter skolan i väntan på att teorilektionen skulle börja. Förutom att fortsätta läsa på jPod så tjuvlyssnade jag på två äldre herrar som satt och samtalade. Egentligen så ska jag nog inte säga att de samtalade för om de gjorde det så var det i någon form av kod som jag inte lyckades knäcka. Jag ska ge ett litet exempel.

Man 1: Tågstation?
Man 2: Nej.
1: Skåpbil?
2: Nej.
1: Willys?
2: Två gånger.
1: I Linköping?
2: Nej.
1: Torget?
2: Ja.
1: Willys?
2: Ja, ju!

Willys återkom de till hela tiden för övrigt.  Först trodde jag att de löste korsord, något som willys dock inte stödde. Jag fick aldrig reda på vad de pratade om. Kanske var tur det.

En gång när min pappa var inne på en mack och köpte något (säkert korv, vilket alla lastbilschaufförer äter)så skedde följande:

Pappa hade precis betalat för sig och fått tillbaka växeln när han upptäckter att han hade fått tillbaka 10 kr istället för 16. Pappa visar då hur ljus han är och ställer sig som fastlåst längst fram i kön gloendes ner i handen som någon gått och spottat ut snusen där. Expediten frågar då lite försiktigt om det är något fel. Varpå pappa episkt svarar
-Ne, jag tänkte bara på sex.

Pappa är bäst.

Om ni varit uppmärksamma så kan ni märkt att jag har ett ärr i pannan (över vänster ögonbryn). Man kan väl undra hur Petter dragit på sig denna skönhetsfläck. Har Petter snubblat och slagit huvudet i ett bord? Har han varit med i ett knivslagsmål? Eller har han kanske blivit anfallen av galna björnar? Visst hade det varit lite häftigt om det varit galna björnar, men så macho har Petter inte varit i sitt liv. Jag kan istället berätta hur det gick till.

Under sommarlovet mellan fyran och femman, då jag var som trindast, satt jag ganska mycket hemma hos en kompis som bor längre upp på gatan. Vi spelade ganska mycket spel den sommaren. Eller snarare, han spelade ganska mycket spel och jag tittade på. Någonstans i juli månad köpte han ett nytt spel, Warcraft III.En av huvudpersonerna i Warcraft III är en människokrigare vid namn Arthas. Arthas har en mäktig tvåhandshammare som han bankar sönder oknytt med. Detta memorerade man som en duktig elvaåring.

Veckan innan sommarlovet slutade så var jag inne i vårat garage och rotade lite. Ni kan inte ana hur lycklig jag blev när jag hittade en stor träklubba som till formen liknade den som Arthas hade. Jag började naturligtvis går runt och slå saker med den. Världen gick inte säker när Petter var i farten.

Men stora klubbor är inte leksaker. En eftermiddag när en av mina kompisar kommit över så ville man imponera lite med sin stora träklubba. Jag demonstrerade min och klubbans styrka genom att ge oskyldiga blommor smisk tills jag såg en plastboll som var väldigt inbjudande. Så jag tog i och svingade klubban över huvudet och träffade rakt på bollens ovansida. Eftersom bollar är elastiska så flög klubban tillbaka upp igen. Rakt i pannan på mig. Detta resulterade i ett stort hack i huvudet, ett halvdussin stygn och en blodig tröja.

Ett av mina mindre ljusa ögonblick. Helt klart.