Strumpmannen

Efter att av och till hållit på med sista banan på bridge builder de senaste två månaderna så har jag äntligen klarat den. Det är löjligt hur svår den skulle vara att klara av och jag är glad att jag till slut lyckades fixa det till en fungerande bro på de budgetpengarna som tilldelades. Nu vet jag att de flesta inte har koll på det beroendeframkallande spelet jag pratar om. Räds dock inte! Spelet finns nämligen tillgängligt att ladda ner här alldeles gratis. Nu kan även ni känna frustrationen över att bron går av i sista valvet och man inte har pengar kvar att fixa det.

Och på rebusfronten så hörde jag idag ett gäng personer som försökte lösa den senaste bildkombinationen. Det var lite frustrerande att höra rätt svar ett antal gånger men att de inte själva fattade innebörden av ordet och gled över till andra, mindra rätta ord.

Efter att förra veckan fått mitt nianfoto sönderslitet i vad som var en ganska förutsägbar händelse så borde jag åtminstone ha tänkt att liknande saker kan hända igen. Jag verkar dock inte ha varit särskilt vaken inför det hotet och det får jag nu lida för.

Jag vet att många är ute och roar sig om fredagkvällar. Det är väl kul att gå på fest, dra ut, dansa lite, ta en cider eller öl med kompisarna och ha det allmänt kul så man efter utgången kan tänka "night well spent" innan man man somnar. Det jag inte förstår är vissa individers inneboende lust att ha sönder saker som inte är deras. Jag vet att det är dumt av mig att ställa min cykel i skolan, men det var ju bara en natt. Jag ser inte varför man ska lägga ner mycket möda och tid på att göra om min cykel till en low-rider.

För vad det än är värt så vill jag bara att ni, som ändå aldrig kommer att läsa det här, kommer tillbaka och slutför jobbet. Om man ska ha sönder en cykel kan man inte bara böja bakhjulet 90 grader och buckla till cykelkorgen, man får även bryta av ramen och sno framhjulet. Tack på förhand.

Idag hade vi nyckeln till hissen i C-huset. Eftersom hiss är så underbart roligt att åka och för att om man har chansen så bör man missbruka nycklar valde jag, Robert och Isabella att åka två våningar ner istället för att  jobbiga trapporna. Det var en riktigt fin upplevelse och jag blev så pass exalterad när vi nådde vår destination att jag slog på dörren med min handske innan den öppnades. Eftersom hissdörrar är väldigt känsliga för sådant så fastnade den. Vi stod nu tre personer i den lilla hissen och hade ingen aning om hur vi skulle komma ut.

I början så skrattade jag och försökte skämta bort det med att en man i USA hade sutit fast i en hiss under en hel helg utan att någon märkt det. Det var inte särskilt uppskattat då vissa andra medpassagerare började bli smått klaustrofobiska. Vi tryckte på alla knappar som gick att trycka på utan resultat, dörrarna ville verkligen inte upp. Robert ringde upp Markus och bad honom komma och öppna hissen utifrån. Innan han göra det så fick jag dock för mig att prova på att hoppa, något som helt magisk gjorde att hissdörren gled upp. Jag tittade en stund på mina medresenärer, flinade till och satte av bort i korridoren med två arga naturare i hälarna. Jag fick ordentligt med smisk.

Plötsligt stängde brorsan av sin dator. Då kunde jag inte se vidare på filmen.

Idag var jag uppe på US och röntgade ryggen för förhoppningsvis den sista gången. Trots att jag egentligen bara är uppe där en gång om året så börjar jag känna igen mig i de delar jag rört mig. Jag lade till exempel märke till att de fortfarande inte har fixat dörrhandtaget i A-trappen på våning tio, det har varit trasigt sen åtminstone förra året.

Jag väntade spänt på hur röntgenproceduren skulle se ut i år. Den lyckas alltid ändra på sig från år till år.  Första året behövde jag bara spänna på någon mjuk blykopp runt pungen för att skydda mina värdefulla testiklar medans jag året efter fick en gigantisk blykilt att ha på mig. Idag fick jag dock klä av mig i underkläder och sen ta på mig kilten. Jag minns inte att jag behövde klä av mig ens på överkroppen förra året men det var tydligen nödvändigt den här gången. Sen fick jag stå ut med väldigt mycket pekande och pillandes då jag hade valts ut att testa praktikanten på (praktikanten såg väldigt gammal ut för att vara det, en bit över medelåldern). Jag dog lyckligtvis inte.

Dagen var ett stort fail. Iallafall sett till att det var morgonfrillans dag. Jag märkte imorse att mitt hår har något slags frisyrminne. Jag vaknade med andra ord med en färdig frisyr imorse. Gjord på vaxrester av en kudde med tydliga stylistaspirationer. Efter att sen ha försökt fejka (ni ser vart det går härifrån) en lagom rufsig kalufs genom att dra huvudet mot kudden i en kvart, vilket bara gav marginell rufsighet, så gav jag mig av mot skolan. Regnet förstörde det lilla rufs jag lyckats åstadkomma och jag kom till skolan besviken och med blött hår.

Något roligt som kom ur det här var att regnet i kombination med en hel dag i mitt skåp fgav min jacka en distinkt jenkadoft. Så om någon kände att det plötsligt luktade jenka mot slutet av dagen var det antagligen jag.

Från att ha kläckt idéen om att införskaffa en burka och, med lite hjälp, vidare utvecklat den så att om skolan hade något emot det så skulle tidningarna skriva om min rätt att bära den i ett snaskigt snyftreportage. Det gick så långt att jag fick sidor länkade till mig där jag kunde köpa kvalitetsburkor för ett billigt pris. Allt var gulligt och hundvalpar tills jag berättade för mor min om mina planerade eskapader.

Hon ansåg att det var ytterst osmakligt, respektlöst mot folk ifrån burkakulturer (där de antagligen har mycket mer respekt än här, tänk att de har burka på fullt allvar där) och att hon tyckte att jag borde smälta in lite mer och inte sticka ut hela tiden. Med det sista menar hon att hon på är rädd för att jag skulle dra på mig någons vrede på grund av att jag inte alltid (men oftast) följer med strömmen. Hon menade på att jag hur jag än skötte det här så skulle jag bli manglad av någon som tog illa vid sig för det finns alltid folk som stör sig på en. När jag sen svarade att jag antagligen kunde bli nedslagen för att jag var för svensson också så hotade hon med the big bad banhammer och sade att gör jag något sådant, då ryker det mesta som gör livet glatt för mig.

Inte särskilt värt att göra med andra ord, med tanke på att det inte är världens viktigaste grej. Det finns andra saker att göra, även om jag just ikväll var sugen på burka.

Modernism är inte meningen att förstås. Det är givetvis fritt fram att ge din synvinkel på vad som målats, spelats eller skrivits ned.

Imorgon är det morgonfrillans dag. Glöm inte att inte fixa till håret. Om ni ska duscha så gör det ikväll, vi vill ju inte förstöra allt med en trött dusch imorgon.

Vet inte riktigt vad jag ska skriva om idag, därför länkar jag helt enkelt till Wulffmorgenthaler. Under gårdagen och idag så har jag hittils gått igenom 5 år av arkiverade seriestrippar. Bra tidsfördriv, det är ju inte så att vi har mängder av läxor att göra.

Kammarrätten har nu beslutat att New Moons åldersgräns ska vara 11 år. Motiveringen till att den ska vara det istället för de först ställda 15 år är att den inte kommer orsaka bestående psykiska skador på barn och ungdomar under 15 år.

Skulle jag säga mer skulle det vara som att sparka på en som redan ligger.

Från att ha gått från "Petter är död" med blommor och ljuslyktor till det mer smakfulla "Herr älgs altare". Gårdagens fredagshyss hade både ljusa och mörka stunder. Det altare vi ställde upp i kafeterian drog inte till sig så mycket folk, trots de urtjusiga bilderna på mig som stod uppställda vid offerskålen. Vi lyckades dock få in hela tolv kronor och femtio öre i form av allmosor, något som tyvärr inte räcker  till bullbak men som åtminstone var trevligt.

Något som var mindre trevligt var hur några jönsar bestämde sig för att altaret fick deras penisar att se allt för små ut och i sin skräck rev av de största porträttet på mitten. Alex såg dock detta och skällde ut dem innan de hann göra mer skada. Jag blev självklart ledsen över detta. Att man inte kan få ha någonting uppe i skolan utan att någon har sönder är sorgligt. Jag kan dock säga att den var mycket lättare att transportera hem i halvor och att jag dessutom kan göra så här nu.

Eller kunde, det är ihoptejpat nu.

Hämtade ut körkortet på posten idag (visste inte ens att vi hade en sådan i motala, men tydligen). Det slog mig när jag jämförde bilden med den från mitt förra ID att min mun antingen blivit mindre eller att hakan har blivit bredare.

Sitter och inte skriver på biologilabbrapporten. Har bara varit strul hittils men det ser ut som att det håller på att vända just nu. Ja, förutom att jag fortfarande måste skriva klart den.

Jag anmälde mig frivilligt till att skriva sammanfattningen och att sammanställa rapporten, något jag givetvis väntar med tills absolut sista kvällen innan inlämningsdagen, det är inte att det är mycket skit (och jag ska inte klaga, jag var trots allt frivillig) det är bara det att när jag väl satte mig ner för att börja skriva för lite drygt 4 timmar sen så kunde jag inte öppna någon av de andras dokument. Allt jag hade fått hade filändelserna .docx, .Wps eller något annat tjustigt som mitt word från 2003 inte klarar av att öppna. Bellas dokument hade jag inte ens fått, dessutom så var hon tydligen på handledarkursen nu ikväll, något som inte gjorde mig mindre stressad. Noel tänkte jag bara få tag på lite snabbt och se om han inte kunde spara det i ett annat format. Han var inte inloggad på vare sig msn eller facebook och när jag letade upp hans mobilnummer på eniro så funkade inga av de alternativ som kom upp. Det fick sin förklaring när jag sen fick tag på Laila, tydligen hade Noel stuckit till Tyskland (vilket fick mig att inse vilken järnkoll jag har på saker). Laila var väldigt hjälpsam dock för hon hade alla filer och skickade snabbt över dem till mig i bättre format. Förutom Noels som fortfarande inte vill fungera.

Nu när jag sitter här och skriver kan jag inte låta bli att tänka tillbaka på hösterminen förra året. På den stora exkursionsrapporten som jag satt med i 7 timmar och skrev. Känns skönt att den här inte kommer bli alls lika lång, iallafall så ser det ut så nu när jag börjat skriva. Jag är dock nöjd med att ha klämt in meningen "Främst för att det är mer kostnadseffektivt och tar kortare tid så använder vi bananflugor istället för människor, givetvis så finns det även etiska skäl" i metoden.

Ha överseende om jag mot förmodan är jättetrött imorgon.

Jag ogillar regn, jag ogillar mörker och jag ogillar när något lyser starkt i mörkret så man inte ser någonting förutom ljuset. Alla dessa tre saker kombineras av någon lustig anledning när jag skjutsar pappa till jobbet. Visst, mörkret går inte ändra så mycket på men det ska ju tvunget regna varenda gång. Det bombastiska skitstorm som uppstår på de slitna vägarna när ösregnet piskar ner på rutan snabbare än det hinner rinna av och mötande bilar med lite för starka lysen kommer emot en är helvetiska. Blä säger jag åt november och blä säger jag åt novembervädret.

Efter det tumult som omgärdade installationen av Modern Warfare 2 kan jag nu glatt meddela att jag inte längre är arg på Infinity Ward. Jag har nu ägt spelet i lite mer än en vecka och har hunnit spela klart kampanjläget och även fått en hel del speltid online. Av det jag sett hittills så kan jag bara klappa utvecklarna på axel och säga att de gjort ett riktigt bra jobb.

Enligt mina beräkningar så har drygt 24 timmar av föregående veckan spenderats på spelet sammanlagt. Det är "lite" åt det extrema hållet, men kommer inte alls i närheten av den veckan jag spelade som värst. Det var i nian när jag precis införskaffat ett Wii och två spel. Det nya Zelda och Wii sports. Hela Zelda klockade in på ungefär 40 timmar effektiv speltid, något jag tog på lite mindre än en vecka. På det körde jag en del Wii sports också så jag kom nog upp i 50 timmar i slutändan. Jag var ordentligt hjärnskadad efter den veckan. Bland annat så vaknade jag om nätterna sittandes upprätt i sängen med armen utsträckt och viftandes som jag höll en Wii-mote.

Nu har jag spelat fullt tillräckligt.

Blev faktiskt inspirerad av dagens dadapoesi på svenskan. Därför tänkte jag, i Tristar Tzaras anda, skriva ett eget stycke.

Det var en aning färre elever i skolan idag än vanligt. Det var därför lite underligt att det tog mycket längre tid än vanligt att ropa upp alla på psykologilektionen (det tar väldigt lång tid vanligtvis, så vad fan?). Örjan gick säkert igenom listan tre gånger och försökte konstatera vilka som var borta i "svinis" eller "grisflunsan" (Ja,  förutom Gäb som hade fiskinfluensan). Han lyckades dock aldrig riktigt pricka alla rätt så efter en kvart fick vi helt enkelt lämna den biten och gå vidare.

Man skulle kunna skriva spaltmeter om varenda psykologilektion vi har, det händer så mycket underligt på dem att man undrar varför vi får poäng för det. Örjan har ett koncentrationsspann på under minuten. När vi skulle gå igenom en uppgift om blyghetens fördelar så var vi under den halvtimme vi diskuterade kanske inne och nosade på själva ämnet i tre minuter effektiv tid. Resten av tiden spenderades på att prata om hurvida BFare drack mer än naturare, varför kokain var så populärt bland jetsettare och fiskkvinnornas akvarium.

Det som var absolut roligast var dock när en skulle fram och hämta sin nu rättade uppgift om kriser, varpå Örjan snabbt som fan stoppar ner den i en av talarstolens lådor och stänger. Sen skulle hon "gissa vilken låda" han stoppat ner den i.

Sitter och tittar på ritplattor. Är väldigt sugen på att införskaffa en sådan just nu. Då ska jag rita häcken av mig hela dagen lång (eller rita av häcken hela dagen lång). Just nu är det den här jag är mest intresserad av.

Om jag skulle införskaffa en så skulle jag givetvis använda den så det syns i bloggen. Jag funderar även på att sen när rebustävlingarna är klara så kanske jag istället för att börja en ny rebusomgång göra något i stil med "rita och gissa". Låter det som en bra idé, eller liggar rebusarna er för varmt om hjärtat?

Jag tycker det är härligt när kroppen själv fixar saker åt en som är jobbigt. Att den självständigt tar tag i ett problem så jag slipper ta itu med det. Med det menar jag då inte matsmältning och hjärtslag som ändå vore allt för påfrestande att koncentrera sig på dagarna i ända. Det jag menar är enklare vardagliga saker.

Då undrar ni givetvis vad jag menar och det är i sig inte så konstigt. Grejen med att kroppen arbetar självständigt är konstigt och det händer inte alltför ofta. Det som hänt mig oftast är när jag någon morgon vaknar sittandes i duschen eller vid frukostbordet med en halväten smörgås i handen och inte har något minne av hur jag kom dit. Det är väldigt smidigt då man slipper vakna i en varm och ytterst mysig säng utan någon som helst vilja att gå upp i ett kallt rum. När jag vaknar är det redan fixat. Tack kropp.

Jo, just det. För att avsluta som om det här var frågespalten i en tjejtidning: "Är jag normal?"

Det är så härligt när man står och duschar av sig i vår duschkabin här hemma. Om man håller i duschmunstycket och står på golvbrunnen känner man en svag men ändå tydlig ström som går igenom en. Det är väldigt uppfriskande när man på morgonen efter att man stått ute i kanten av kabinen i väntan på att det ska bli varmt, kliver in i det varma vattnet och får sig en mild stöt. Fungerar dessutom ännu bättre om man har sår på fingrarna.

Vad gör man inte för att vakna till på morgonen. En direkttillförsel av elektricitet in i blodet är väldigt uppiggande.

För första gången på flera veckor (eller till och med månader) så tittade jag mig igenom en hel film på TV. Att det sen skulle bli något så hjärndött som Die Hard 4.0 är dock en helt annan sak.

Det som var fascinerande med den filmen (eller serien överhuvudtaget) är den mängd smisk och smärta McClane får uthärda. Ha en man med stryptag om din hals medhängandes när du accelrerar iväg med din bil? Dräm in honom i en container och hoppas du inte känner av det. Är någon elak, ger dig råpisk och sparkar ut dig från ett fönster på fjärde våningen? Hämnas genom att ta en bil och kör ner personen, bilen och dig själv rakt ner i ett hisschakt. Din lastbil blir beskjuten av ett jaktplan? Kör på. Du får det nyss nämnda jaktplanet i huvudet? Gå vidare.

John McClane lär vid det här laget bestå till minst 70% av ärrvävnad.

Nyligen så har en ny lag antagits i Japan. Den våg av fetma som i dagsläget sprider sig i i-länderna har fått den japanska regeringen att ta i med hårdhandskarna och helt enkelt lagstadgat mot tjocka människor. Numera får alla arbetsgivare som har anställda stort midjemått (85 cm för män och 90 cm för kvinnor) böta efter den årliga mätningen.

Det jag nu hoppas på är en råfet underklass som inget japanskt företag vill anställa då det inte är kostnadseffektivt. Eller att den dryga 5% av den japanska befolkningen som är feta (Japan är typ världens smalaste i-land) alla börjar med sumobrottning som då borde få någon sorts dispens.

Nu ikväll så har jag varit på musikcafé, något jag sett fram emot hela veckan. Det är riktigt hemtrevligt att sitta och sörpla sockerrik läsk tills jag blir alldelles hyper och inte kan sitta still till tonerna av Swing Life Away (vilken de faktiskt spelade, Petter blev extatisk). Utöver att ha lyssnat på trevlig musik med trevligt folk och druckit trevlig dryck så har även jag och Alex brainstormat om vad vi ska göra kommande fredagar (Dagens tejpande var inte alltför lyckat) samt tagit de första stegen mot ett samarbete runt min blogg. Det kan tänkas bli så att Alex får vara med på ett hörn som gästbloggare, något jag gärna fixar lite hype kring.

Vad gällande nästa fredag så har vi nu en väldigt bra idé om vad vi ska göra. Det kommer med lite tur bli svinigt bra.

Lilla hem hade världens gulligaste lilla farbror i kassan. Riktigt söt.

Blev inget projektarbetande idag. Istället så var jag och klippte mig, eller mest så stod jag utanför frisörsalongen och väntade på att någon skulle komma dit. I en dryg halvtimme stod jag utanför och undrade varför det var stängt och funderade på om det var värt att stå ute i kylan och peta sig i näsan några minuter till.

Precis när jag tänkte retirera till bilen så kom frisör nummer två cyklandes och öppnade upp och släppte in mig. Efter ett kort telefonsamtal visade det sig att min frisör mindes att jag varit inne och beställt en tid och att hon skrev en lapp med klipptiden som hon gav till mig, det hon inte gjorde var att skriva ner i sin kalender att mitt hår skulle av den tolfte november klockan halv 2.

Eftersom jag känner min frisör (Yeah, jag klipper mig jätteofta) och för att hon antagligen ville lätta lite på sina skuldkänslor så fick jag en burk frisörvax värd 200 riksdaler. Klippningen i sig gick väl på lite mer än 200 så Petter är tämligen nöjd.

 

Kan se den om och om igen, hela dagen lång.

Efter att ha fått huvudet fyllt av nitroösa gaser hela dagen i skolan trots att det är studiedag så såg jag fram emot att få komma hemma och få pyssla lite med etnisk rensning i mitt nyinköpta Modern Warfare 2. Jag köpte det trots att de skippade de dedikerade servrarna, något jag tycker är ett skott i foten för Infinity Ward. I vilket fall som helst så var Call of Duty 4 ett av de spelen jag spenderat mest tid med det senaste året (jag gissar på ungefär en vecka i effektiv speltid) och jag hr verkligen sett fram emot det här spelet.

Nu när jag började installera det såg jag att det går genom steam. Det förväntas alltså att jag ska sitta och ladda hem spelet jag precis varit i affären och köpt. De senaste 5 minuterna har jag kommit knappt 1%. Får hoppas att jag hinner spela lite senare ikväll.

Eller inte.

Kära dagbok!

Idag hade jag tal i skolan, något jag inte kände mig förberedd för ett ekollon för. De sista detaljerna samt PMet man skulle skriva till talet färdigställdes på lektionstid, ett fåtal minuter innan jag steg upp i talarstolen.

Efter Emil var det min tur att visa vad jag gick för. Länge stod jag bakom den flyttbara möbeln och talade. 5 minuter passerade jag rätt snabbt och jag var på väg upp mot tio när jag till sist slutade. Jag gladde mig över att det gick så pass bra som det gick och att det äntligen var över, gav rum åt Hanna och gick och satte mig.

När Karin sen pratade med mig så blev jag först och främst väldigt förvånad över hur positivt inställd hon var. Hon tyckte att mitt tal hade väldigt bra struktur, bra insvepande ämnen som många kände igen sig i, bra personliga åsikter samt ett bra och ihopknytande avslut. Som om det inte vore nog så tyckte hon även att mitt sätt var avslappnat och ledigt och däremed väldigt bra att lyssna på.

Det förväntade jag mig inte alls från min hastigt ihopsatta text om min relation till mina småsyskon. Det enda negativa var nog egentligen när hon sade att nu förväntade hon sig mer till nästa gång.

Efter att ha blivit brutalt misshandlad genom hela fredagen av ondskans bestick, tagit mer och mer stryk och sett ut därefter så var det tragiskt att mitt liv skulle sluta på några samhällsettors lektion.

I morse satt jag och åt frukost när (plötsligt) mjölken tog slut. Eftersom pappa stod precis bredvid kylskåpet bad jag honom att ta fram ett nytt paket åt mig. Han var tyvärr vid tillfället inte särskilt lyhörd och gick därifrån utan att ens ha hört mig. Jag bad då istället min bror om mjölken och det såg ut som även han först skulle gå iväg utan att höra mig, så höjde rösten och bad igen varpå han ofröstående tittade på mig.
-Kan du ge mig lite mer mjölk! sade jag en gång till.
Nu såg det ut som det började röra sig i min brors huvud. På fel sätt dock för istället för att öppna kylen och ge mig ett nytt paket så tog han två kliv framåt och lutade sig över min axel.
-Va? Kom ur min brors mun.
-Ge mig mjölk!
-VA?!
-Mjölk!
-Vadå mjölk?!

Då gick jag och hämtade min mjölk själv, hur jävla svårt ska det vara.

Jag tvingas nu lägga ner mitt förlängda projekt om effekterna tiotusen mejl får på MSN messenger. Detta då jag igår rent av tvingades ladda ner den nyaste versionen för att ens kunna logga in. Den nya versionen stöder bara futtiga 99 mail i inkorgen och visar sen enbart en "99+"-symbol för att visa att Oj, du har faktiskt en jävla massa mejl men jag orkar inte räkna dem åt dig. Jag som hade kommit en bra bit på vägen nu.

"99 mails ought to be enough for anyone"

När de byggde det västra tornet av Washington National Cathedral så anordnades en tävling där barnen fick bestämma hur en av gargoylerna som pryder fasaden skulle se ut. Washington National Cathedral är nu nog den enda katedralen i världen som kan skryta med att ha Darth Vader på sin fasad. Häpnandsväckande.

Den här skymtade jag på biblioteket tillsammans med Martin och Robert idag. Bästa barnboksomslaget någonsin?

För att inviga körkortet så skjutsade jag pappa till jobbet ikväll. Vägen till mjölby var på inget sätt annorlunda än tidigare åkturer men efter att jag släppt av honom, ja, det var väldigt fint. Jag har aldrig suttit i en åkande bil själv förut och det var en speciell känsla. Var faktiskt tvungen att titta till i passagerarsätet ett par gånger för att försäkra mig om att det var på riktigt. Det är riktigt trevligt med körkort.

Kriget mot rökarna trappas upp, först så slutar vaktmästarna städa upp efter dem och nu idag stängde de den understa norra ingången. Vad vill skolan egentligen få ut av det här? Tror de att rökningen faktiskt kommer att sluta eller kommer de fortsätta tills de stängt alla ingångar (och spikat för alla fönster). Jag är bara sur över att det är den ingången jag använder och att jag imorgon kommer att ha glömt att de satt igen den så jag står där som ett fån och rycker ändå. Dessutom så är det långt att ta omvägen genom kafeterian.

En mycket bättre lösning vore att installera en vattenspridare under trappen som man kan köra igång när man vill få bort rökarna. Eller tårgas. Vad som helst utom att låsa dörrarna, det är meningslöst.

Mitt skägg är nu så pass långt att jag kan dra fingrarna genom det, ta tag i det och göra små skruvar med det. Det fladdrar skönt i det när det blåser eller när man cyklar. Lite som att ha hårbotten i ansiktet. Men även fast jag vid något tillfälle i mitt liv vill se ut som Kurt Russell i The Thing och tolvåringen i mig kommer skrika av fasa så är det dags att raka av allt när körkortet tas. Kurt Russell får vänta.

Måste skaffa mig en ritplatta.

 

Namn:

Strumpmannen

Ålder:

Okänd

Familj:

Okänd

Ursprung:

Okänt

Karaktärsdrag:

Folkskygg, stark känsla för rättvisa, smaklös, skoningslös, fascistiska drag, självrättfärdig, modig, bekräftelsebehov

 

 

Mormor var här förut. Med sig hade hon en burk fylld med godis som hon hade tänkt ge till de utklädda barn som inte gick runt och ropade bus eller godis. Eftersom det är sällan som vi har godis här hemma så satt hela familjen för en gångs skull samlad. Över godisburken vill säga. Vi har den mentaliteten vad gäller godis. Alla vill ha så mycket som möjligt och därför måste man vara snabb och proppa i sig så mycket godis som möjligt så inte någon annan proppat i sig allt innan än själv.

Jag lyckades sno burken. Då jag inte visste när jag nästa gång skulle få tag i någon anseelig mängd så åt jag upp det som var kvar. Nu mår jag lagom illa av allt dåligt socker jag fått i mig. Borde bygga upp en tolerans eller helt enkelt strunta i att äta godiset nästa gång. Bläh.