Strumpmannen

Idag hade vi nyckeln till hissen i C-huset. Eftersom hiss är så underbart roligt att åka och för att om man har chansen så bör man missbruka nycklar valde jag, Robert och Isabella att åka två våningar ner istället för att  jobbiga trapporna. Det var en riktigt fin upplevelse och jag blev så pass exalterad när vi nådde vår destination att jag slog på dörren med min handske innan den öppnades. Eftersom hissdörrar är väldigt känsliga för sådant så fastnade den. Vi stod nu tre personer i den lilla hissen och hade ingen aning om hur vi skulle komma ut.

I början så skrattade jag och försökte skämta bort det med att en man i USA hade sutit fast i en hiss under en hel helg utan att någon märkt det. Det var inte särskilt uppskattat då vissa andra medpassagerare började bli smått klaustrofobiska. Vi tryckte på alla knappar som gick att trycka på utan resultat, dörrarna ville verkligen inte upp. Robert ringde upp Markus och bad honom komma och öppna hissen utifrån. Innan han göra det så fick jag dock för mig att prova på att hoppa, något som helt magisk gjorde att hissdörren gled upp. Jag tittade en stund på mina medresenärer, flinade till och satte av bort i korridoren med två arga naturare i hälarna. Jag fick ordentligt med smisk.