Strumpmannen

• Jag är oförmögen att göra ett impulsköp. Har jag planerat att köpa något så står jag dessutom oftast en halvtimme i butiken innan jag köper det bara för att få in "rätt feeling"
• När jag är ute och blir sugen på att köpa något att äta så brukar jag inte ha råd/ ha med mig plånboken. Alternativt så har jag plånboken, räknar hur mycket jag har på mig, ser att jag har råd och blir äcklad av det. Jag tappar suget så att säga.
• När jag faktiskt blir av med pengar så är det relativt ofta för att jag råka tappa dem bakom TV-bänken eller något (vad jag gör bakom TV-bänken är min ensak). Sen när jag hittar dem är jag rik igen.

Jag tycker att det är deprimerande att snön smälter (tar skydd från det brinnande toapapper som kastas på mig). Då menar jag det verkligen. Snö är något härligt som ska omfamnas när den väl är här och det är ledsamt att se de vackra vita bergen dra sig tillbaka så att de sjuka bruna gräsmattorna blottas. Jag är dock glad för den kvalitetsvinter vi faktiskt fick i år, den ska minnas.

Även fast det resulterar i att snön smälter så har jag den senaste veckan glatt mig åt det varma vädret. Trots att det har varit nästan tio grader hela veckan så beter sig folk som att det fortfarande är midvinter med påpälsning därefter. Jag har istället, till mångas fasa(?), gått i kortbyxor och t-shirt varje dag till skolan. Eller inte riktigt alla dagar. Två dagar fick jag skjuts och då fick jag ironiskt nog inte hänga med i den varma bilen om jag inte tog på mig en jacka eller tröja. Det har varit riktigt angenämt.

Jag säger inte att det bitvis var kallt. Även om jag kanske inte fryser som andra gör så känner jag av en viss kyla. Huden svalnar av och ledvätskan i fingrarna blir tjockare (det är så det känns i alla fall). Men vid det här laget har jag byggt upp en sådan tolerans mot det att jag klarar det ändå. Vikingaarvet ska upprätthållas.

Missade min tupplur idag vilket gjort mig löjligt trött. Nu har det istället blivit så att det är för sent att ta en tupplur och en aning för tidigt för att gå och lägga sig på riktigt. Hjälper inte att sängen är mjuk och inbjudande heller.

Det som jag egentligen tänkt ta upp idag är om hur dålig jag är på att prata i telefon. Nej, inte på det sättet att jag inte vet vilka hål luren ska vändas mot eller ens att jag har telefonfobi (egentligen inte längre), istället så är det att jag aldrig hör vem det är jag pratar med och hur pinsamt det är. Ett vanligt samtal börjar med att jag säger hallå och att den som ringer även gör det. Av någon anledning, om det så beror på kosmisk strålning eller att alla världens hundvalpar konspirerar mot mig, så tänker jag alltid på något annat i ögonblicket då den jag pratar med presenterar sig. Det är även alldeles för pinsamt att fråga vem det var då personen faktiskt var duktig och precis berättade vem det var. Ofta försöker jag då istöllet lista ut vem personen är genom att lyssna på rösten, något som jag brukar lyckas med till slut men som är ytterst förnedrande ända tills man gör det.

Det stora problemet är dock inte att jag alltid missar detta. Det är när någon jag aldrig eller ytterst sällan pratar med ringer. Utan rösten man kan försöka placera så är jag körd, finito. Jag får helt enkelt spela med tills jag lyckas placera personen, om jag ens gör det. Har åtminstone vid ett tillfälle tagit mig igenom ett telefonsamtal utan någon koll på vem det var för att sen slå upp vad som stod på nummerpresentatören på eniro och först då fått den där aha-upplevelsen. Jävligt pinsamt men det gick ganska bra till slut ändå.

Härom dagen läste jag om en kvinna som hade EDS eller Ehler Danlos Syndrom. Det innebär att bindvävstillverkningen på något sätt är nedsatt. Detta innebar för den här kvinnan som för de flesta att hon hade väldigt töjbara leder och hud. Hon demonstrerade detta väldigt fint på en bild i artikeln. Så här såg det ut.

Det här fångade mitt intresse. Inte för att det är vare sig coolt eller groteskt men istället för att jag också kan göra så där. Många har säkert redan sett det men för er som inte har det väljer jag att lägga upp en bild även på det.

 

Jag var tvungen att ta reda mer om EDS. Så jag googlade fram fler bilder. Bland annat den här som jag också kunde efterapa utan vidare svårigheter.

Jag verkar ju besitta vissa egenskaper som de som har EDS diagnoserat har. Betyder jag att jag har EDS?

Troligen inte. Jag läste vidare om det på bland annat wikipedia och där stod det att även om överrörliga leder och töjbar hud var symptom för det här så åtföljs de av väldigt skör hud, leder som hoppar ur och allmän trötthet då ens muskler får stödja upp kroppen där huden normalt ska. Det är en handikappande sjukdom, något som artikeln jag läste även förtäljer. Det var dock lite synd att jag inte kom mycket närmre ett svar om varför jag har så töjbar hud. Annat än fler bevis som pekar mot att det har något med bindvävnad att göra.

Hade glömt bort hur fantastiskt skönt det är att bara komma hem från skolan och sova i ett par timmar. Men innan jag kom hem och kletade saliv över hela min kudde till hjärnan kändes alldeles luddig och härlig så var jag ju som sagt i skolan. Karin var trevlig nog och gav oss ytterligare en skrivuppgift ovanpå den vi redan har. Det måste krävas ganska mycket skill för att ens komma på allt skit som hon gör. Men Johannes och jag tror vi kom på hur hon faktiskt gör det. Enter Karins uppsatsämnesmall.

Vad är  | Naturens/ödets/slumpens/ostsåsens/etc... | roll i |  [bok hon tvingat klassen att läsa]
Med den mallen kan man lätt komponera ihop hur dumma uppgifter som helst utan något som helst direkt arbete. Man behöver inte ens ha någon mening bakom det. Tur att jag hade akupunkturnålen med mig idag så att jag inte somnade.

Det jag reagerat mest på idag är hur kvackelmagiga vissa är. Att jag trycker in en nål i huden (som för övrigt ska tryckas in i huden) är verkligen ingenting mot folk som klyver sina kukar, trycker upp smällare i stjärten eller trycker (grövre) nålar genom sina testiklar. Eller för den delen att vi ska skära lite grishjärtan i biologin snart. Att jag sen har sett sådana saker är en helt annan sak.

Hör att det är många som klagar på snömassorna som kommit under dagen. Jag tycker bara att det är hur härligt som helst när det dimper ner ett par extra ton i trädgården. Är det vinter så ska det synas. Annars så är jag en köldmänniska. Trivs bäst när det är mer kallt än varmt.

Vad det beror på har jag ibland spekulerat över. Är det så att min kroppstemperatur är lägre eller att jag har något osynligt späcklager som skyddar mot det värsta? Idag så berättade mamma om morfar och hur han tacklade snöoväder. Mitt i vintern när snön låg som den gör nu (vilket var vanligare förr) och alla tog bilen, bussen, snöskoter eller helikopter till jobbet som brukade morfar glatt cykla alternativt släpa cykeln till jobbet. Komma in till omklädningsrummet, ta en dusch och glatt basunera ut att det är riktigt härligt väder ute medans resten stod och huttrade vid de löpande banden i tjocka kläder.

Känns som att det kan finnas ett par helt klart överlägsna gener som jag kan ha ärvt ifrån det hållet, något jag har järnmorfar att tacka för.

Förrförra torsdagen fick min morfar en stroke. Han hade precis gått nerför trappen till vardagsrummet för att titta på TV när min mormor frågade honom en sak. Det han fick fram var sluddrigt nonsens. Mormor förstod direkt vad det handlade om och ringde ambulans så fort hon kunde. Han lades in på akuten en dryg halvtimme senare.

Nu låter det som att morfar är allvarligt sjuk men så är lyckligtvis inte fallet. Morfar gick från att vara sängbunden och utan väl fungerande motorik i vänstersidan till att nästan ha tränat upp allt i den nivå han var innan på mindre än en vecka. Med bara en ny rullator som påminnelse om vad som hände veckan innan.

Morfar hade en väldigt tur. När han fick stroken var inte sluddrigt tal det enda symptomet, balansen påverkades i högsta grad och när han själv försökte ställa sig upp och klä på sig i väntan på ambulansen så ramlade han och slog nästan huvudet i bordet. Det jag vill få fram med det är att han fick stroken efter att han gått ner för trappen, något han aldrig hade kunnat göra om han redan fått den. Det gick då enbart ett fåtal minuter från att han fick den till att mormor upptäckte den och ambulansen var där. Minuter som kan ha inneburit flera dagars rehabilitering. Morfar är dessutom en riktigt kämpe, något man absolut inte för glömma bort. Än mer tur var att han inte hann gå och lägga sig. Då detta hände på kvällen så hade dtlika gärna kunnat hända under natten, något som hade förvärrat det här mångdubbelt.

Nu är morfar hemma och är pigg. Han har kutat omkring som ett glatt litet barn med sin rullator. Han blir dock fortfarande nervös av att vara själv hemma, mest på grund av sin alzheimer. Så nu när mormor ska bort om en och en halv vecka så ska jag vara morfarvakt. Något som förhoppningsvis är lika gulligt som det låter.

Jag har fått en del frågor om hur jag sitter vid datorn när jag inte har någon datastol eller ens ett skrivbord för den delen. Jag kan åter igen besvara den frågan med att jag sitter i sängen och på golvet. Men eftersom en del kan ha svårt att föreställa sig det och för att det här inlägget skulle bli ganska meningslöst annars så har jag idag förberett en del bilder. Bilder som även ger er en unik inblick i strumpgrottan.

Så här ser det ut när jag slösurfar. Mest för att när jag då inte behöver använda tangentbordet så mycket då ställningen inte lämpar sig så väl åt att knappra tangenter. Detta kompenserar jag med att ha allt jag är inne på i rader efter rader med genvägar samt de dagar jag är riktigt slö, microsoft On-screen keyboard. Lägg märke till mina röda kalsonger som jag fick i julklapp trots att färg är något av en raritet här hemma.

Så här sitter jag däremot när jag vill koncentrera mig. På golvet med tangentbordet i knät och en låda vid sidan så att musen kommer upp en bit. Just att ha musen vid sidan är en kvarleva från när jag först skaffade datorn och hade en stol, eller snarare fotölj. Då hade jag istället musen (och plattan) vid sidan om mig på sängen. Något som gjort att jag numera trivs bäst med att ha den på det sättet (jag hoppas ni antecknar det här ifall att inlägget skulle försvinna. Ett riktigt bakslag för intresseklubben isåfall).

Eftersom jag aldrig har varit och firat jul med några andra än släkten så vet jag ju inte hur jul ser ut på andra ställen. Men om jag skulle gissa så är det inte riktigt som familjerna Wettermark och Blomquist firar det. Bara sättet jag kom klädd till malmslätt bekräftar nog det. Som tradition så har vi alltid ett klädtema. I år så var temat bläckfisk (historien bakom det löd ungefär "-Vad ska vi ha för tema i år?  -Men ta vad som helst bara, bläckfisk eller något"). Jag tillverkade därför en mask av fyra par strumpbyxor och tog äntligen hem The Slips of Honor, priset för bästa tolkning av temat.

Det här är tyvärr den bästa bilden och då syns inte ens mina tentakler.

 

Det har ätits groteska mängder julmat, julgodis, julfika och mot slutet så smög det sig även in larver på ett hörn. När tomten kom förbi (efter mycket bönande från min smått uttråkade bror) så var vi alla snäppet över proppmätta, precis som det ska vara på julafton (eller på campingsemestrar). Det här året var smått unikt då jag och min kusin, som är året äldre än mig, var de två som fick överlägset flest paket. Något som inte hänt på kanske tio år. Vi vältrade oss i kastruller, durkslag och knivar. Det kändes nästan som att släkten ville att vi skulle flytta iväg snarast möjligt. Jag fick dock även en ritplatta, den skall användas så småningom.

 

Dessutom så hade inte tomten på sig byxor.

Märkte i veckan att jag kommer att bli den perfekte föräldern. Det var jag, min syster, min bror och hans kompis hemma och jag bestämde mig för att laga mat till hela bunten. Det är inte själva grejen att jag lagade mat som var grejen nu utan att när jag började röra ihop ingredienserna i en bunke. Jag satte då på Caramelldansen, satte upp volymen ett par snäpp och med bunken i ena handen och en slev i den andra äntrade jag dramatiskt min brors rum och mimade texten medans jag dansade och rörde med sleven. Min brors kompis satt tyst under hela föreställningen.

Den perfekte föräldern, behold!

När jag kom hem idag så tittade jag på kylskåpet och fick se ett brev från släktens malmslättsdivision. Jag blev väldigt överraskad och väldigt glad då de nu har valt ut årets jultema. Ett bra sådant dessutom.

För er som inte har koll på vad det här med jultema är så är det en en Wettermark-Blomquisttradition som går många år tillbaka. Det började med saker som att man skulle ha på sig något rött, något som glittrar till andra saker som den bästa julslipsen eller breda teman som "julgran". Jag som tycker om att få utlopp för min kreativitet har alltid tyckt om det här.

Nu har som sagt årets jultema anlänt. Det är bläckfisk. Lätt det bästa temat hittils.

Vad är jag rädd för?

Nu känns det som att det skulle kunna komma ett djupt inlägg om skräckupplevelser och fobier. Problemet är att jag inte har några vettiga sådana. Varken höjder eller åskan har någonsin skrämt mig, inte ens som barn. Det är sällan jag är med om något jag upplever läskigt förutom de gånger då något bara kastar sig över en och låter högt. Det finns dock en sak som jag har en rädsla eller till och med fobi för.

Gigantiska sniglar.

Det som jag känner mest obehag över av i princip allt jag kan tänka mig är att en snigel stor som en soffa skulle glida upp i min säng när jag sover. Sakta men säkert glida över mig med sin slemmiga fot för att sen kränga ut magen och svälja mig hel. Får rysningar av att bara tänka på det. Något jag hoppas aldrig händer.

Förra veckan åt vi pannkakor. Det blev en liten stackare över som min syster förbarmade sig över och bestämde sig för att plasta in den. Idag är det åtta dagar sen hon gjorde det. Vart har den spenderat den tiden? Upptejpad på min dörr. Helt fantastiskt vackert.

Hämtade ut körkortet på posten idag (visste inte ens att vi hade en sådan i motala, men tydligen). Det slog mig när jag jämförde bilden med den från mitt förra ID att min mun antingen blivit mindre eller att hakan har blivit bredare.

Nu har jag spelat fullt tillräckligt.

Sitter som sagt vid brorsans datorn. Man kan inte låta bli att lägga märke till alla saker som ligger och dräller på hans skrivbord. Hittade bland annat den här tillbringaren.

Jag har nu ägnat en stund åt att göra ett kort quiz om mig på Facebook. Det är åtta frågor långt med som ligger i ordning efter sjunkande kvalitet. Ni får en bulle om ni klarar det, något jag tvivlar på att ni lyckas med.

Skolfotot får mig alltid att inse hur svårt det är för mig att le på beställning. Det går helt enkelt inte att fejka ett leende. Jag ser bara väldigt besvärad och ansträngd ut, ibland till och med läskigt. Och då kan jag inte ens hålla det leendet en längre period, efter ett par sekunder i falskland får jag kramp i hals och ansiktsmuskler och måste vila.

Överlag så är jag därför en utåt sett en sur människa.  Det är helt enkelt på tok för jobbigt att gå omkring och visa om man är glad. I nian hade jag en klasskompis som påstod sig aldrig ha sett mig le. Folk blir dessutom inte alltid så glada när jag ler. Laila brukar bli väldigt misstänksam om jag någon gång är på "för" muntert humör och Johanna skrek rakt ut en gång när jag blottade mina vita (nåja) gaddar.

Därför är jag glad att skolfotot i år inte fokuserade på ansiktet i samma utsträckning som innan, utan mer på överkroppen. Det känns lite mindre krystat då för min del.