Strumpmannen

Missade min tupplur idag vilket gjort mig löjligt trött. Nu har det istället blivit så att det är för sent att ta en tupplur och en aning för tidigt för att gå och lägga sig på riktigt. Hjälper inte att sängen är mjuk och inbjudande heller.

Det som jag egentligen tänkt ta upp idag är om hur dålig jag är på att prata i telefon. Nej, inte på det sättet att jag inte vet vilka hål luren ska vändas mot eller ens att jag har telefonfobi (egentligen inte längre), istället så är det att jag aldrig hör vem det är jag pratar med och hur pinsamt det är. Ett vanligt samtal börjar med att jag säger hallå och att den som ringer även gör det. Av någon anledning, om det så beror på kosmisk strålning eller att alla världens hundvalpar konspirerar mot mig, så tänker jag alltid på något annat i ögonblicket då den jag pratar med presenterar sig. Det är även alldeles för pinsamt att fråga vem det var då personen faktiskt var duktig och precis berättade vem det var. Ofta försöker jag då istöllet lista ut vem personen är genom att lyssna på rösten, något som jag brukar lyckas med till slut men som är ytterst förnedrande ända tills man gör det.

Det stora problemet är dock inte att jag alltid missar detta. Det är när någon jag aldrig eller ytterst sällan pratar med ringer. Utan rösten man kan försöka placera så är jag körd, finito. Jag får helt enkelt spela med tills jag lyckas placera personen, om jag ens gör det. Har åtminstone vid ett tillfälle tagit mig igenom ett telefonsamtal utan någon koll på vem det var för att sen slå upp vad som stod på nummerpresentatören på eniro och först då fått den där aha-upplevelsen. Jävligt pinsamt men det gick ganska bra till slut ändå.