Strumpmannen

Antagligen för att det är bitvis tråkigt hemma (de flesta bitarna) så upptäcker jag en del saker jag inte märkt förut. Igår gjorde jag en chockerande upptäckt när jag läste på näringsdeklarationen på mitt oboypaket. Vad jag upptäckte var att oboy innehåller en anseelig mängd kostfibrer. 5,5% av oboy består nämligen av kostfibrer, vilket är ganska mycket mindre än låt säga knäckemackor som ligger uppe på 16% men fortfarande mer än nyttiga saker som t.ex. fullkornsris på 3%.

 

Förvånande eller hur? Vi kommer ändå inte kunna resonera om att det är nyttigt då ~80% av de resterande 94,5% är kolhydrater/socker. Men låtsas går ju.

Ibland upptäcker man kombinationer av mat som man inte hade en aning om att de skulle vara goda. Oj, den där meningen spoilade i princip hela inlägget. I alla fall. I söndags när alla var ute i råssnäs och spelade brännboll (det sista är en lögn, de flesta satt bara och värmde sina filtar) så hittade Alex den bästa matkombinationen på länge. På kebabpizzan vi beställde lade han nämligen på ostbågar.

Det är här ni ska vända er bort med en min av avsmak.

Jag vet att kombon verkar helt odräglig men det visar sig att det krispigt ostiga ger en väldigt fin kontrast mot resten av pizzans mjuka ingredienser. Jag kan säga att jag var lite skeptisk till det i början och tvivlade på att mina smaklökar faktiskt fungerade som de skulle (jag hade ju faktiskt spelat ölbrännboll precis innan). Men jag provade att äta det igen i onsdags innan kvällen börjat och det var fortfarande riktigt gott. Så nästa gång ni äter kebabpizza, något jag vet att ni gör för det är inte en ovanlig sort att beställa, så ska ni ha en påse ostbågar redo att strö över. Ni lär inte ångra er.

Mormor var här förut. Med sig hade hon en burk fylld med godis som hon hade tänkt ge till de utklädda barn som inte gick runt och ropade bus eller godis. Eftersom det är sällan som vi har godis här hemma så satt hela familjen för en gångs skull samlad. Över godisburken vill säga. Vi har den mentaliteten vad gäller godis. Alla vill ha så mycket som möjligt och därför måste man vara snabb och proppa i sig så mycket godis som möjligt så inte någon annan proppat i sig allt innan än själv.

Jag lyckades sno burken. Då jag inte visste när jag nästa gång skulle få tag i någon anseelig mängd så åt jag upp det som var kvar. Nu mår jag lagom illa av allt dåligt socker jag fått i mig. Borde bygga upp en tolerans eller helt enkelt strunta i att äta godiset nästa gång. Bläh.

Till idag föreslog jag att vi skulle äta baconlindad köttfärslimpa till kvällsmat, det var nämligen ett bra tag sen vi åt det (kan riktigt höra skrapet av pennor när folk antecknar det här). Jag hade precis ätit upp när mamma ställer frågade.

Ibland undrar jag hur vissa produkter uppkommer. Ölsorten Porter är ett exempel på det, speciellt efter att ha läst produktbeskrivningen på baksidan av flaskan.

Carnegie Porter började bryggas redan år 1836 och smaken är densamma än idag. Porter har ett härligt skum och doftar som kaffe. Smaken är fylligt söt, mjukt balanserad av en markerad humlebeska. Den vinner på att lagras. Smaken mognar och blir mer harmonisk. Prova att blanda Carnegie Porter med ett ljust lageröl. Half & Half brukar det kallas i England.

Idén att kombinera kaffe och öl, drycker som båda kvalificerar sig som minst sagt äckliga, i en och samma flaska förundrar mig. Nu har jag iförsig inte smakat den här drycken men jag kan föreställa mig den illasmakande (men harmoniska) soppa som man får ut av det.

Anledningen till att vi införskaffade den här helvetiska brygden var för att tillsammans med svartvinbärssaft och enbär blir den en otippat god sås. Något som får mig att förundras ännu mer över vem som blandade porter, svartvinbärssaft och enbär från första början av vilken psykisk sjukdom den led av.

Hittade cheesecake från när min syrra fyllde år i våras när jag rotade igenom frysen. Nu är Petter glad, det är bara synd att jag inte har några digestive-kex att strö över.

Nya influensan lär vara ett uppblåst hot men lär ändå slå ut eller försvaga vissa delar av vår infrastruktur, även inom den privata sektorn. På vissa ställen är det mer uppenbart än andra, till exempel på OLWs utvecklingsavdelning. Med hela kreativa smakutvecklarteamet utom den där konstiga killen med propellermössan hemma i feber och influensakval och den verkställande avdelningschefen utbytt mot en vikare precis utexaminerad från handel så kommer nu OLWs nya smaksensation.

Martin köpte givetvis dessa. Jag kan med glädje säga att det endast med lite fantasi smakade bearnaise.

På lunchen idag tog jag, Sulek och Jeffrey oss en tur till napoli, inte för att stuvade makaroner är oaptitiligt på något sätt utan för att kebab är löjligt mycket godare (vilket antas bero på mängden lök som är inblandad vid tillagningen). Sulek hade tagit bilen till skolan, troligen för att han var förutseende vad gällde pizzaätandet eller för att han är slö. Dock så hade han parkerat bilen halvvägs till napoli så man hade kunnat gå den resterande om det inte vore för att vi behövde ta ut pengar. Martin visade vilka färdigheter som krävs för att få körkort och fickparkerade snyggt utanför östenssons rakt på en parkeringsfri zon.

Väldigt snyggt, men för att vara rättvis så var han faktiskt inne i en parkeringsruta med ett halvt bakhjul. Något som Jeffrey påpekade kanske skulle gett 5 procents avdrag på böterna.

Bilen var för övrigt väldigt trång. De två långa människorna i framsätet krävde benutrymme och sköt bak bilstolarna en bra bit. Så långt att jag fick sitta med benen så brett i sär att jag riskerade svåra pungsskador ifall vi krockade. Det i kombination med mina stora fötter gjorde att jag satt som i en rävsax i baksätet. Men efter mycket lirkande kunde man till slut ta sig ut ändå.

Napoli erbjöd den snabbaste servicen jag sett på åratal. Det tog max fem minuter från att vi beställt till att vi fick våra flottdrypande kebabvarianter. Jeffrey fick in en kebabrulle stor som en underarm och Martin något som såg ut som en uppfläkt kebab med bröd (och ost). Min kebab med bröd var stor som ett litet land.

Ingen av oss åt dock upp. Kebabmage började infinna sig när man ätit två tredjedelar och kort därefter slutade man i hopp om att man inte skulle få besvär av det på lektionen som följde. Vi åkte sen sakta tillbaka till skolan och bromsade in till promenadfart varje gång vi närmade oss ett farthinder. Magarna var inte glada.

Pizza är en av livets fyra stora glädjebringare. Det är mat som är god vad man än har på den. Det är mat som är god vad man än har på den om inte Martin väljer. Jag gillar att testa nya sorter. Så medans alla andra i fredags valde kebabpizza och capriscosa som folk i allmänhet gör så valde jag den dyraste pizzan från menyns mörkaste hörn. Acapulco: ett 80-kronorsvidunder med bland annat oxfilé, jalapeños och mild tacosås på. I sann finsmakaranda plockade började jag med att äta en skiva jalapeño för sig självt, troligen för att jag under kvällen lagom kaxigt slukat ett antal nävar wasabinötter. Ett glas dricka senare forsatte jag på pizzan.

Dagens lunch: Pastasallad.

1. Hitta lite pasta som står framme, färdigkokad så klart.
2. Leta efter grönsaker i kylen. Konstatera att det inte finns några som är uppskurna.
3. Strunta i grönsaker.
4. Häll på Thousand Island dressing på pastan.
5. Färdigt. Ätes med bröd.

Idag ska ni få lära er hur man en Petter Special, en tårta vars recept jag jobbat på den senaste veckan. En bra dessert nu under jordgubbssäsongen.

Den förra elvispen vi hade gick galant. Under de säkert 10 år vi hade den så strulade den aldrig. Tyvärr så dog den för ett tag sen och vi införskaffade en ny strax därpå. Nu idag så körde jag den första gången. Ville ha lite fin vispgrädde till ett projekt jag håller på med. Saker gick dock inte som jag hoppats på. Den nyinköpta grädden ville helt enkelt inte bli fin. Istället så delade vispen upp den i lika delar smör och lättmjölk. Jag blev arg, vispade en stund till och gav till slut upp. Det slutade med att jag åkte till affären och köpte grädde på burk istället. Smörmjölkmixen slängde jag.

Jag har vanligtvist inte så mycket för mig när jag är ledig. Därför ger sommarlovet mig en massa dötid. Därför så bestämde jag mig för att följa med min mor och min bror och handla. I affären så inhandlade vi kvällsmat, Jolt som Max (min bror) skulle ha på något LAN (inga LAN utan jolt?) och glass, vilket jag kom på att jag suktat efter hela veckan. Icas fruktglass, för även om Ben & Jerry's är svinigt bra på att göra surrealistiska och ljuvliga glassmaker så har de lite dåliga på det här med fruktglass. Icas jordgubbsvariant däremot består till större delen av just jordgubbar och smakar därefter. Och då menar jag inte som jordgubbsglass brukar smaka utan som riktiga  jordgubbar. Dessutom så är den billigare än Ben &Jerry's. I alla fall en aning.

"Inuti är det någon sorts djur och utanpå är det någon typ av deg"
-Lennart

När miljökemigruppen åker till Öland i slutet på vårterminen så ska de enligt traditionen äta kroppkakor tillagade på öländskt vis. Vi var ju inget undantag det bestämdes att vi kvällen vi anlände till Gåssten skulle fixa till och äta denna inhemska delikatess. Majoriteten av oss hade aldrig ätit kroppkakor och var tveksamma inför att göra det (något om tidigare grupper som verkligen inte gillade det).

Kroppkakor på öländskt viss skiljer sig tydligen på något sätt från andra kroppkakor. Men eftersom jag aldrig ätit kroppkakor på något annat sätt än på det öländska viset så är det svårt för mig att säga vad som gör dem speciella mot vanliga kroppkakor. Därför beskriver jag istället bara hur vi tillredde dem.

Först så köper man färdiga vakumförpackade kroppkakor i sin lokala öländska affär. Den affären vi var i hade till och med extrapris på kroppkakor när vi var där (29,90 förpackningen, klart man köper lite extra då).

Kroppkakor kommer i två storlekar. Det är är den mindre sorten.

Efter det så lägger man ner dem i kokande vatten och låter dem ligga där tills de flyter upp till ytan (notera att jag faktiskt inte lagade kroppkakorna utan detta är vad jag hörde att man skulle göra). När de flytit upp så är de klara att ätas.


Kroppkakor äts med skirat smör som kan ses i nedre hörnet till höger i bild.

Färdigt.

Hur smakade kroppkakorna då? Jo, de var faktiskt helt okej, innandömmet smakade typ som fläskkorv och var som en liten köttbulle medans degen var mest konsistens och inte så mycket smak. Ingen smaksensation men ätbart (fast en del har ju andra åsikter. Fråga Hanna, hon tyckte att de var utsökta). Dock så var de väldigt mättande, jag fick bara i mig en 3-4 stycken. Det var nog många andra som också tyckte det för ungefär hälften av alla vi tillagade blev över och lämnades åt sitt öde på spisen.


Kroppkaka i genomskärning. Ytterst är deg och inuti kött.

Kvällen efter när det var dags att diska efter den dagens kvällsmat fick ett par diskare syn på denna gryta med "övermogna" kroppkakor. De tillkallade snabbt mig för att rengöra den. Vid det är laget hade kroppkakorna hunnit bli kalla och degiga. Dessutom så hade ett par av dem fallit sönder och bildat en tjock soppa av potatisdeg som de låg och flöt i. Det var ingen idé att hälla ut någonting i vasken med tanke på den volym gegga vi hade. Så jag tog en påse och gick ut på gårdsplanen där jag sakta men säkert skrapade ur den tjocka, klumpiga sörja som kvällen innan hade varit vår kvällsmat ur grytan. Alla som var närvarande påverkades negativt av synen och ljuden som klegget gav ifrån sig och spykänslorna låg i luften. Med en sista kraftansträngning slängde jag ned påsen med klegget i soptunnan och stängde locket.

Om ni äter kroppkakor någon gång. Släng resterna så fort som möjligt och vänta absolut inte till kvällen efter. Det blir äckligt.