Strumpmannen

Torsdag är promenaddag, då går alla pensionärer som vill ut och går en lite längre bit för att fika och sitta och mysa lite. När jag säger längre så rör det sig om mindre än en kilometer och de som vill behöver inte ens kunna gå. Promenadknarkaren Petter puffade runt på en tant hela vägen. Det kan tilläggas att delar av charlottenborg inte är så platta. Självfallet så går vi i de delarna ändå, troligen för att vi helt enkelt kan.

När vi gått en bra bit, vänt och sen kommit så att hemmet är inom synhåll igen så satte vi oss ner för att fika. Jag visste att de inte hade något annat än kaffe att dricka och tänkte "What the hell, hur illa kan det vara?". Dock så var det det det var (yey, tre det i rad). En värdig kandidat till det äckligaste jag druckit, i samma klass som att svälja sura uppstötningar. Detta gör det svårt för mig att förstå hela grejen med kaffe. En dryck som man lär sig dricka när man håller på att bli vuxen. Saken är väl den att om något ska vara gott så ska man knappast behöva lära sig dricka det. Man häller ju hellre i sig saker som smakar bra redan från början. Men det är väl bara för att det förväntas av en att dricka kaffe när man blir äldre. Jag tror jag håller mig till saft dock. Kaffe är ingenting att börja med.