Strumpmannen

Skolfotot får mig alltid att inse hur svårt det är för mig att le på beställning. Det går helt enkelt inte att fejka ett leende. Jag ser bara väldigt besvärad och ansträngd ut, ibland till och med läskigt. Och då kan jag inte ens hålla det leendet en längre period, efter ett par sekunder i falskland får jag kramp i hals och ansiktsmuskler och måste vila.

Överlag så är jag därför en utåt sett en sur människa.  Det är helt enkelt på tok för jobbigt att gå omkring och visa om man är glad. I nian hade jag en klasskompis som påstod sig aldrig ha sett mig le. Folk blir dessutom inte alltid så glada när jag ler. Laila brukar bli väldigt misstänksam om jag någon gång är på "för" muntert humör och Johanna skrek rakt ut en gång när jag blottade mina vita (nåja) gaddar.

Därför är jag glad att skolfotot i år inte fokuserade på ansiktet i samma utsträckning som innan, utan mer på överkroppen. Det känns lite mindre krystat då för min del.