Strumpmannen

Jag tycker att det är deprimerande att snön smälter (tar skydd från det brinnande toapapper som kastas på mig). Då menar jag det verkligen. Snö är något härligt som ska omfamnas när den väl är här och det är ledsamt att se de vackra vita bergen dra sig tillbaka så att de sjuka bruna gräsmattorna blottas. Jag är dock glad för den kvalitetsvinter vi faktiskt fick i år, den ska minnas.

Även fast det resulterar i att snön smälter så har jag den senaste veckan glatt mig åt det varma vädret. Trots att det har varit nästan tio grader hela veckan så beter sig folk som att det fortfarande är midvinter med påpälsning därefter. Jag har istället, till mångas fasa(?), gått i kortbyxor och t-shirt varje dag till skolan. Eller inte riktigt alla dagar. Två dagar fick jag skjuts och då fick jag ironiskt nog inte hänga med i den varma bilen om jag inte tog på mig en jacka eller tröja. Det har varit riktigt angenämt.

Jag säger inte att det bitvis var kallt. Även om jag kanske inte fryser som andra gör så känner jag av en viss kyla. Huden svalnar av och ledvätskan i fingrarna blir tjockare (det är så det känns i alla fall). Men vid det här laget har jag byggt upp en sådan tolerans mot det att jag klarar det ändå. Vikingaarvet ska upprätthållas.