Strumpmannen

Förrförra torsdagen fick min morfar en stroke. Han hade precis gått nerför trappen till vardagsrummet för att titta på TV när min mormor frågade honom en sak. Det han fick fram var sluddrigt nonsens. Mormor förstod direkt vad det handlade om och ringde ambulans så fort hon kunde. Han lades in på akuten en dryg halvtimme senare.

Nu låter det som att morfar är allvarligt sjuk men så är lyckligtvis inte fallet. Morfar gick från att vara sängbunden och utan väl fungerande motorik i vänstersidan till att nästan ha tränat upp allt i den nivå han var innan på mindre än en vecka. Med bara en ny rullator som påminnelse om vad som hände veckan innan.

Morfar hade en väldigt tur. När han fick stroken var inte sluddrigt tal det enda symptomet, balansen påverkades i högsta grad och när han själv försökte ställa sig upp och klä på sig i väntan på ambulansen så ramlade han och slog nästan huvudet i bordet. Det jag vill få fram med det är att han fick stroken efter att han gått ner för trappen, något han aldrig hade kunnat göra om han redan fått den. Det gick då enbart ett fåtal minuter från att han fick den till att mormor upptäckte den och ambulansen var där. Minuter som kan ha inneburit flera dagars rehabilitering. Morfar är dessutom en riktigt kämpe, något man absolut inte för glömma bort. Än mer tur var att han inte hann gå och lägga sig. Då detta hände på kvällen så hade dtlika gärna kunnat hända under natten, något som hade förvärrat det här mångdubbelt.

Nu är morfar hemma och är pigg. Han har kutat omkring som ett glatt litet barn med sin rullator. Han blir dock fortfarande nervös av att vara själv hemma, mest på grund av sin alzheimer. Så nu när mormor ska bort om en och en halv vecka så ska jag vara morfarvakt. Något som förhoppningsvis är lika gulligt som det låter.