Strumpmannen

Kära dagbok!

Idag hade jag tal i skolan, något jag inte kände mig förberedd för ett ekollon för. De sista detaljerna samt PMet man skulle skriva till talet färdigställdes på lektionstid, ett fåtal minuter innan jag steg upp i talarstolen.

Efter Emil var det min tur att visa vad jag gick för. Länge stod jag bakom den flyttbara möbeln och talade. 5 minuter passerade jag rätt snabbt och jag var på väg upp mot tio när jag till sist slutade. Jag gladde mig över att det gick så pass bra som det gick och att det äntligen var över, gav rum åt Hanna och gick och satte mig.

När Karin sen pratade med mig så blev jag först och främst väldigt förvånad över hur positivt inställd hon var. Hon tyckte att mitt tal hade väldigt bra struktur, bra insvepande ämnen som många kände igen sig i, bra personliga åsikter samt ett bra och ihopknytande avslut. Som om det inte vore nog så tyckte hon även att mitt sätt var avslappnat och ledigt och däremed väldigt bra att lyssna på.

Det förväntade jag mig inte alls från min hastigt ihopsatta text om min relation till mina småsyskon. Det enda negativa var nog egentligen när hon sade att nu förväntade hon sig mer till nästa gång.