Strumpmannen

För ett tag sen insåg jag en sak som kan vara ganska central om man analyserar min person. Sättet jag ser på tid. Då menar jag inte att jag inte att jag optimistiskt skjuter upp allt till senare tillfällen i hopp om att inget kör ihop sig. Det i och för sig sant att jag gör så, men det är bara toppen av isberget. Jag tror, efter mycket tänkande, att jag ser mitt förflutna jag, jag just nu och mitt framtida jag som tre olika entiteter.

Tänk på det, när jag struntar i att göra biologin idag och istället skjuter upp det tills imorgon så tänker jag ju inte på att "jag" får göra det senare, det är snarare jag imorgon som får göra det. Likväl så kommer mitt morgonjag vara lika argt på mitt då förflutna jag för att jag inte gjorde lite grann av redovisningen i omgångar istället för att bara släppa det som vanligt.

Det kan vara ganska skönt då mitt nu i skrivandestund-jag slipper att göra någon läxa allt och istället kan slappa. Mitt imorgon eftermiddags-jag får väl ta en för laget så att säga.


Slängde mitt morgonjag en muffin i ansiktet på Johanna Edoff idag? Tror faktiskt det. Förlåt för det.

Vad snö det var imorse, det var nästan så jag funderade på att skippa cykeln och ta bilen. Något jag sen gjorde ändå och drog till Skänninge. För att, fuck it, jag kan.

Den egentliga anledningen var att idag så skulle jag och Darth Grek hålla i inte bara en utan två mattelektioner för några nior på en skola som jag glömt bort namnet på minst sju gånger hittils (det är troligtvis den enda skolan med nior i i skänninge, så det är den). Vi var där extra tidigt och gjorde facit till ett tjusigt uppgiftsblad som vi filade på igår (gör man något förutom precis innan det ska vara klart har man kastat bort tid).

Första lektionen började och allt gick mjukt framåt. Blev lite besviken över att de inte hade svarta tavlor som Jeffrey hade beskrivit, hade faktiskt med mig en gaffel enbart i syftet att göra traumatiserande skrapljud. Vi pratade på om pythagoras, vad man kan använda hans formel till och hur genial den var. Sen fick de sköta sig själva med Mattepapprena vi kopierat upp. Det gick i största allmänhet bra, även andra lektionen. Det gick till och med så bra att vi fick gratis skollunch av Hans. 

Låt mig skriva ett par rader om skollunchen innan jag slutar. Jag har gått i skolan i motala kommun i hela mitt liv och alltid fått samma smakbefriade mat från samma plats oberoende om jag gått på Skolgårda, Bråstorp eller Platen. I skänninge var maten kryddad, salladsbordet hade jättebra struktur och maten var faktiskt god. Det ska bli härligt deprimerande att komma tillbaka till Platen imorgon, sätta tänderna i en saftig potatis och gråta en skvätt. Om matkostnade höjs så snälla ,snälla låt åtminstone lite av den kostnade gå till en ökad kryddbudget åt skolköket. Tack på förhand.

Nu har jag gått och funderat ett bra tag utan att ha kommit någonstans. Jag behöver därför eran hjälp med att fatta ett beslut. Jag har nu byggt upp tillräckligt inför själva frågeställningen.

Vad fasen ska jag göra med min mustasch?

Jag menar,  mitt skäggväxt är inte den tätaste men den fungerar i sin enkelhet. Min glesa mustasch däremot får mig bara att tänka på moppepojkar, speciellt då den inte är sammanlänkad med resten av skäggväxten. Det kan dock bli ännu fulare utan det och det är det som oroar mig.

Så hjälp stackars ambivalente Petter med hans mustasch. Vad vore bäst att göra?

Idag har varit en riktig "meh"-dag. Med det menar jag hur lite som man faktiskt fått gjort och hur mycket tid som enbart spenderats på väntande. Först var det som bekant nationellt prov i matte D idag, något som kändes som det gick ganska bra trots den minimala till icke-existerande möda jag lade ner på att plugga. Jag blev kvar en dryg timme innan sista inlämningstid och fick därmed lite tid över som jag inte riktigt visste vad jag skulle göra med. Turligt nog så tyckte Jeffrey att vi skulle ner till Hannas och ta en kebab för att fira vår kursavslutning, något jag inte hade något emot.

Tyvärr så satt det en hel drös med vad jag misstänker var Carlsundselever där nere, det betydde att vi fick sitta och vänta i en tjugo minuter och först vänta på att de skulle få sin mat först och sen en kvart till på att vår mat skulle anlända. Under den tiden samt när vi åt satt vi och lyssnade på några från FOT som satt i ett hörn och lät normalbegåvade. "Raggarballe, raggarballe med sats. Höhöhöh".

Tillbaks i skolan så stötte vi på Daniel och fick reda på att att matten var inställd. Vi fick med andra ord en bonustimme att göra vad vi redan gjort sen elva. Klockan var då tolv och nästa lektion började vid halv två. Så vi gjorde vad vi redan gjort hela dagen, väntade.

Dumt nog så slutade dagen kanske en halvtimme efter att psykologin började, då Örjan inte ansåg att hålla kvar oss var nödvändigt i vårt individuella arbete. Då hade man väntat sen elva för att få höra att man ändå inte behövde vara kvar i skolan. För övrigt hoppade kedjan på vägen hem.

Insåg nyss att det faktiskt är matteprov imorgon. Jag insåg även i samma veva att jag inte riktigt har grym koll på det som provet handlar om. Jag insåg även att jag kanske borde plugga, men samtidigt insåg jag att jag varken har tid eller ork till det. Jag insåg att det inte kommer bli bättre av att jag panikpluggar kvällen innan provet. Jag insåg även  att jag kommer vara hos Martin större delen av kvällen och därmed inte skulle kunna plugga ändå. Jag insåg att det bästa jag kan göra är att sova ett par timmar extra inatt.

Jag insåg att det är det jag kommer att göra.

Idag hade jag lite otur. Det började på förmiddagen i skolan när Sulek kom framtraskandes till mig och bad snällt om att få dela cykellås med mig, något som vi gör ibland när han glömmer eller i det här fallet hade sönder cykelnyckeln. Självklart hjälper jag till och går därmed ut och låser fast cyklarna i varandra. Kallt var det.

Runt lunch hade vi ett ganska stort hål, tillräckligt för att Sulek inte orkade stanna kvar i skolan och bestämde sig för att åka hem. Givetvis så behövde han låna nyckeln för att kunna frigöra sin cykel, något han fick.

Sen tänkte jag inte mer på det idag, förrens jag kom ut till min cykel som hade ett bygellås rakt igenom hjulet. Eftersom Sulek inte fanns inom synhåll och jag inte har hans telefonnummer så fick jag helt enkelt knata hemåt till fots. Det var rätt skönt ute men Sulek såg ändå rätt skamsen ut när han lämnade nycklarna.

Idag på lunchrasten så stötte jag ihop med Alex strax utanför matsalen. Alex sträckte i vänskaplig anda ut sin arm så att jag kunde kroka fast i den, vilket jag även gjorde. I matkön upptäcktte vi att det var riktigt roligt att sitta ihop arm i arm och bestämde oss för att göra det. För alltid! Vi forsatte framåt, drog våra matkort samtidigt, tog mat samtidigt och åt varandra, hämtade dricka och satte oss med armarna sammankrokade. Vi åt, jag med gaffeln i vänster hand för ovanlighetens skull och gick för att hämta mer dricka när den gamla tog slut. Vi gick och lämnade vår disk. Vi gick upp och satte oss utanför Alex lektionssal där vi plötsligt gled isär när jag var tvungen att rusa till min lektion.

Nu saknar jag en 60kilosklump runt min högerarm. Den fattas mig.

Efter att av och till hållit på med sista banan på bridge builder de senaste två månaderna så har jag äntligen klarat den. Det är löjligt hur svår den skulle vara att klara av och jag är glad att jag till slut lyckades fixa det till en fungerande bro på de budgetpengarna som tilldelades. Nu vet jag att de flesta inte har koll på det beroendeframkallande spelet jag pratar om. Räds dock inte! Spelet finns nämligen tillgängligt att ladda ner här alldeles gratis. Nu kan även ni känna frustrationen över att bron går av i sista valvet och man inte har pengar kvar att fixa det.

Och på rebusfronten så hörde jag idag ett gäng personer som försökte lösa den senaste bildkombinationen. Det var lite frustrerande att höra rätt svar ett antal gånger men att de inte själva fattade innebörden av ordet och gled över till andra, mindra rätta ord.

Idag hade vi nyckeln till hissen i C-huset. Eftersom hiss är så underbart roligt att åka och för att om man har chansen så bör man missbruka nycklar valde jag, Robert och Isabella att åka två våningar ner istället för att  jobbiga trapporna. Det var en riktigt fin upplevelse och jag blev så pass exalterad när vi nådde vår destination att jag slog på dörren med min handske innan den öppnades. Eftersom hissdörrar är väldigt känsliga för sådant så fastnade den. Vi stod nu tre personer i den lilla hissen och hade ingen aning om hur vi skulle komma ut.

I början så skrattade jag och försökte skämta bort det med att en man i USA hade sutit fast i en hiss under en hel helg utan att någon märkt det. Det var inte särskilt uppskattat då vissa andra medpassagerare började bli smått klaustrofobiska. Vi tryckte på alla knappar som gick att trycka på utan resultat, dörrarna ville verkligen inte upp. Robert ringde upp Markus och bad honom komma och öppna hissen utifrån. Innan han göra det så fick jag dock för mig att prova på att hoppa, något som helt magisk gjorde att hissdörren gled upp. Jag tittade en stund på mina medresenärer, flinade till och satte av bort i korridoren med två arga naturare i hälarna. Jag fick ordentligt med smisk.

Idag var jag uppe på US och röntgade ryggen för förhoppningsvis den sista gången. Trots att jag egentligen bara är uppe där en gång om året så börjar jag känna igen mig i de delar jag rört mig. Jag lade till exempel märke till att de fortfarande inte har fixat dörrhandtaget i A-trappen på våning tio, det har varit trasigt sen åtminstone förra året.

Jag väntade spänt på hur röntgenproceduren skulle se ut i år. Den lyckas alltid ändra på sig från år till år.  Första året behövde jag bara spänna på någon mjuk blykopp runt pungen för att skydda mina värdefulla testiklar medans jag året efter fick en gigantisk blykilt att ha på mig. Idag fick jag dock klä av mig i underkläder och sen ta på mig kilten. Jag minns inte att jag behövde klä av mig ens på överkroppen förra året men det var tydligen nödvändigt den här gången. Sen fick jag stå ut med väldigt mycket pekande och pillandes då jag hade valts ut att testa praktikanten på (praktikanten såg väldigt gammal ut för att vara det, en bit över medelåldern). Jag dog lyckligtvis inte.

Dagen var ett stort fail. Iallafall sett till att det var morgonfrillans dag. Jag märkte imorse att mitt hår har något slags frisyrminne. Jag vaknade med andra ord med en färdig frisyr imorse. Gjord på vaxrester av en kudde med tydliga stylistaspirationer. Efter att sen ha försökt fejka (ni ser vart det går härifrån) en lagom rufsig kalufs genom att dra huvudet mot kudden i en kvart, vilket bara gav marginell rufsighet, så gav jag mig av mot skolan. Regnet förstörde det lilla rufs jag lyckats åstadkomma och jag kom till skolan besviken och med blött hår.

Något roligt som kom ur det här var att regnet i kombination med en hel dag i mitt skåp fgav min jacka en distinkt jenkadoft. Så om någon kände att det plötsligt luktade jenka mot slutet av dagen var det antagligen jag.

Modernism är inte meningen att förstås. Det är givetvis fritt fram att ge din synvinkel på vad som målats, spelats eller skrivits ned.

Imorgon är det morgonfrillans dag. Glöm inte att inte fixa till håret. Om ni ska duscha så gör det ikväll, vi vill ju inte förstöra allt med en trött dusch imorgon.

Vet inte riktigt vad jag ska skriva om idag, därför länkar jag helt enkelt till Wulffmorgenthaler. Under gårdagen och idag så har jag hittils gått igenom 5 år av arkiverade seriestrippar. Bra tidsfördriv, det är ju inte så att vi har mängder av läxor att göra.

Från att ha gått från "Petter är död" med blommor och ljuslyktor till det mer smakfulla "Herr älgs altare". Gårdagens fredagshyss hade både ljusa och mörka stunder. Det altare vi ställde upp i kafeterian drog inte till sig så mycket folk, trots de urtjusiga bilderna på mig som stod uppställda vid offerskålen. Vi lyckades dock få in hela tolv kronor och femtio öre i form av allmosor, något som tyvärr inte räcker  till bullbak men som åtminstone var trevligt.

Något som var mindre trevligt var hur några jönsar bestämde sig för att altaret fick deras penisar att se allt för små ut och i sin skräck rev av de största porträttet på mitten. Alex såg dock detta och skällde ut dem innan de hann göra mer skada. Jag blev självklart ledsen över detta. Att man inte kan få ha någonting uppe i skolan utan att någon har sönder är sorgligt. Jag kan dock säga att den var mycket lättare att transportera hem i halvor och att jag dessutom kan göra så här nu.

Eller kunde, det är ihoptejpat nu.

Sitter och inte skriver på biologilabbrapporten. Har bara varit strul hittils men det ser ut som att det håller på att vända just nu. Ja, förutom att jag fortfarande måste skriva klart den.

Jag anmälde mig frivilligt till att skriva sammanfattningen och att sammanställa rapporten, något jag givetvis väntar med tills absolut sista kvällen innan inlämningsdagen, det är inte att det är mycket skit (och jag ska inte klaga, jag var trots allt frivillig) det är bara det att när jag väl satte mig ner för att börja skriva för lite drygt 4 timmar sen så kunde jag inte öppna någon av de andras dokument. Allt jag hade fått hade filändelserna .docx, .Wps eller något annat tjustigt som mitt word från 2003 inte klarar av att öppna. Bellas dokument hade jag inte ens fått, dessutom så var hon tydligen på handledarkursen nu ikväll, något som inte gjorde mig mindre stressad. Noel tänkte jag bara få tag på lite snabbt och se om han inte kunde spara det i ett annat format. Han var inte inloggad på vare sig msn eller facebook och när jag letade upp hans mobilnummer på eniro så funkade inga av de alternativ som kom upp. Det fick sin förklaring när jag sen fick tag på Laila, tydligen hade Noel stuckit till Tyskland (vilket fick mig att inse vilken järnkoll jag har på saker). Laila var väldigt hjälpsam dock för hon hade alla filer och skickade snabbt över dem till mig i bättre format. Förutom Noels som fortfarande inte vill fungera.

Nu när jag sitter här och skriver kan jag inte låta bli att tänka tillbaka på hösterminen förra året. På den stora exkursionsrapporten som jag satt med i 7 timmar och skrev. Känns skönt att den här inte kommer bli alls lika lång, iallafall så ser det ut så nu när jag börjat skriva. Jag är dock nöjd med att ha klämt in meningen "Främst för att det är mer kostnadseffektivt och tar kortare tid så använder vi bananflugor istället för människor, givetvis så finns det även etiska skäl" i metoden.

Ha överseende om jag mot förmodan är jättetrött imorgon.

Efter det tumult som omgärdade installationen av Modern Warfare 2 kan jag nu glatt meddela att jag inte längre är arg på Infinity Ward. Jag har nu ägt spelet i lite mer än en vecka och har hunnit spela klart kampanjläget och även fått en hel del speltid online. Av det jag sett hittills så kan jag bara klappa utvecklarna på axel och säga att de gjort ett riktigt bra jobb.

Enligt mina beräkningar så har drygt 24 timmar av föregående veckan spenderats på spelet sammanlagt. Det är "lite" åt det extrema hållet, men kommer inte alls i närheten av den veckan jag spelade som värst. Det var i nian när jag precis införskaffat ett Wii och två spel. Det nya Zelda och Wii sports. Hela Zelda klockade in på ungefär 40 timmar effektiv speltid, något jag tog på lite mindre än en vecka. På det körde jag en del Wii sports också så jag kom nog upp i 50 timmar i slutändan. Jag var ordentligt hjärnskadad efter den veckan. Bland annat så vaknade jag om nätterna sittandes upprätt i sängen med armen utsträckt och viftandes som jag höll en Wii-mote.

Blev faktiskt inspirerad av dagens dadapoesi på svenskan. Därför tänkte jag, i Tristar Tzaras anda, skriva ett eget stycke.

Det var en aning färre elever i skolan idag än vanligt. Det var därför lite underligt att det tog mycket längre tid än vanligt att ropa upp alla på psykologilektionen (det tar väldigt lång tid vanligtvis, så vad fan?). Örjan gick säkert igenom listan tre gånger och försökte konstatera vilka som var borta i "svinis" eller "grisflunsan" (Ja,  förutom Gäb som hade fiskinfluensan). Han lyckades dock aldrig riktigt pricka alla rätt så efter en kvart fick vi helt enkelt lämna den biten och gå vidare.

Man skulle kunna skriva spaltmeter om varenda psykologilektion vi har, det händer så mycket underligt på dem att man undrar varför vi får poäng för det. Örjan har ett koncentrationsspann på under minuten. När vi skulle gå igenom en uppgift om blyghetens fördelar så var vi under den halvtimme vi diskuterade kanske inne och nosade på själva ämnet i tre minuter effektiv tid. Resten av tiden spenderades på att prata om hurvida BFare drack mer än naturare, varför kokain var så populärt bland jetsettare och fiskkvinnornas akvarium.

Det som var absolut roligast var dock när en skulle fram och hämta sin nu rättade uppgift om kriser, varpå Örjan snabbt som fan stoppar ner den i en av talarstolens lådor och stänger. Sen skulle hon "gissa vilken låda" han stoppat ner den i.