Strumpmannen

Är inne i slutskedet med att planera resan upp till borlänge, något som borde vara klart för länge sen om jag hade fått mitt schema i tid. Efter att jag accepterat funktionärsjobbet i torsdags så förväntade jag mig att ett schema nog borde komma ganska snabbt därpå. Ändå så sitter jag fortfarande här och har ingen aning om när jag ska jobba och, då i förlängning, när jag ska åka upp.

Under de senaste dagarna har jag mailbombat hon som är ansvarig för mig i hopp om att få tag på denna ytterst viktiga information. Det enda jag fått tillbaka är något efterblivet mail om att hon "hörde att jag ville byta tid och att jag skulle höra av mig med de schemaändringar jag ville ha". The fuck? Jag vet ju inte ens om jag vill ändra. Ge mig mitt schema bara!

Idag tröttnade jag dock på att vänta på mailen och ringde upp P&Ls infocenter eller liknande. De sa att jag redan var schemalagd men att de inte hade uppgifterna själva men att de skulle kontakta den ansvarige och be henne ringa mig. Jag väntade snällt i en och en halv timme på att en uppgift som troligen skulle ta drygt en eller två minuter skulle färdigställas. Sen ringde jag igen till den förvånade infotjejen och sa att den ansvarige fortfarande inte hört av sig. Så jag fick den ansvariges nummer och ringde dit själv.

Hon verkar inte ens ha telefonen på. Jag exploderar av irritation.

Ibland förundras man över hur snabbt saker går. Igår kväll tipsade Jeffrey mig om att jag skulle skynda mig att registrera mitt intresse för att vara funktionär på Peace & Love. Detta då han själv hade gjort det och fått en plats som uppassare/drinkspringare garanterad. Så jag skickade iväg en ansökan om att få stå i något öltält. En halvtimme senare får jag svar där det står att om jag godkänner mailet så har jag en funktinärsplats som säkerhetsvakt.

Så nu ska jag plötsligt iväg till Peace & Love hela nästa vecka. Bo gratis, äta gratis de dagar jag jobbar, ett gratis festivalpass och tillåtelse att puckla på så många fyllon jag vill. Ibland blir det väldigt kul väldigt snabbt.

Ett vanligt koncept när man "tillverkar" nya djur till fiktion är att korsa två redan existerande djur för att få fram något annat. Folk har hållit på med det i evigheter, de gamla egyptiernas sfinx till exempel som är en korsning mellan ett ickedefinerat kattdjur och en människa. Naturen själv verkar också hålla på med det här och korsar saker för att få fram saker som egentligen inte borde få finnas till. Jag tänker då främst på vattenlevande djur och människotänder. Det man får fram är som taget ur mardrömmar och strålar obehagskännslor ända in i märgen på mig. Titta bara.

Och bara för man tror att det inte kan bli värre än fucking fiskar med genuina människotänder så kommer en bild som gör att jag inte kan sova med fötterna utanför täcket.

Må väl!

Det är roligt för att det är sant.

 

bad translator

I eftermiddags när man intet ont anande satt och surfade grov bajsporr så började datorn dampa loss på ett sätt den inte gjort sen jag bytte plats på mina ramminnen. På något sätt (som torde vara omöjligt med Vistas "måste-tillåta-allt"-grej) så fick jag hem ett falskt antivirusprogram som snabbt installerade sig på datorn. Sen började den att hitta en massa påstådda trojaner och virus överallt i min dator och spammade tt jag borde köpa fullversionen av skiten så jag skulle kunna ta bort infektionerna. Inget jag var särskilt sugen på, så jag tänkte att jag istället skulle ta bort det. Och det gjorde jag, problem solved.

Med problem solved så menar jag att jag spenderade hela jävla eftermiddagen i felsäkert läge med flera timmar effektiv virussökning. Problemet med det här programmet var att varenda gång man försökte starta ett program som potentiellt kunde fixa problemet en stund (det vill säga: enhetshanteraren, registerredigeraren eller ett riktigt antivirusprogram) så stämplade programmet det som ett virus och stängde prompt ner det. Bara att gå in i felsäkert läge och söka virus.

Första (spoilade lite här) virussökningen gick på en halvtimme ungefär och jag tänkte att det var skönt att ha det avklarat. Tyvärr så lyckades programmet på något sätt undvika den etniska rensning jag utförde. Så jag tog i för kung och fosterland, uppdaterade alla program som skulle kunna tänkas hjälpa mot skiten och gjorde drygt 10 sökningar i 5 olika program samt gick in själv i registret med bredsvärdet och deleteknappen i högsta hugg. Efter mycket slit hade jag äntligen lyckats få bort den och slarvat bort 4-5 timmar av mitt liv.

Nu, grov bajsporr.

Kändes konstigt att vakna upp i morse. Mamma och pappa på jobbet,syrran borta i Göteborg och en bror som aldrig vaknar själv. Var väldigt tyst, annars så kan man alltid med hyfsad säkerhet fastställa vad klockan är beroende på vilken sorts oväsen de för samt hur mycket. Idag kändes det mer som något ur The Quiet Earth. Givetvis borträknat alla bilar som låg i diket och full frontal male nudity.

På tal om min bror så tänkte jag utföra ett experiment på honom idag. Jag ska dra till stan om en stund och det ska bli kul att se om han fortfarande sover när jag kommer tillbaka. Hur länge han kan sova är fortfarande ett mysterium.

Jag kommer fatta mig kort i det här inlägget som mer är till för att jag ska få en uppfattning om vad folk tycker. Är det bättre med en stor två-meterskuk eller säg 5-10 stycken enmeters? Skriv i kommentarsfältet.

Idag var vi ett gäng som åkte upp till kilsbergen och spelade paintball. Ett fyrverkeri av asskickande av sällan skådat slag. Yoghurt var där och redo att läxa upp det otursamma lag som skulle möta oss. Därför hoppar vi till vår mest lyckade skärmytsling. Operation Penis.

Operation Penis är döpt efter den frontlinjesformation som vi lade upp. Med två små offensiver på 2-4 pers vardera gick ner på banans kanter och höll linjen medans en stark grupp gick in i mitten för att knäcka allt motstånd. Det visualiseras ungefär så här:

Yoghurt tog givetvis på sig ansvaret att trycka mitt. En frontalattack är inte det lättaste man kan utföra. Speciellt inte när mitten ligger på en kulle så att man syns från sidorna när man kommer springandes. Vi började att trycka framåt med Karl ståendes uppe i utpoststornet där han kunde täcka oss. Vi körde fast framme vid Alamo som i princip var en mur av trä och två torn där försvararna satt och campade. Efter ett tag tröttnar karl på att sitta bakom oss och går fram Scarface-style och flänger skott i fiendens riktining som om han vattnade blommorna med en vattenslang. Vi andra börjar skjuta ner de som sitter i skyddet och tog även den punkten. På vägen dit blir dock Karl skjuten, något som skulle kunna vara slutet för honom i den rundan om inte jag, som var medic igenom spelet,
kom fram och gav honom en uppryckande klapp på axeln. Vilket är det enda som behövs för att man ska komma upp på fötter igen.

 

Väl framme i skyddet var det bara Aevan kvar som skyddade flaggan. Resten var nere och tryckte på vårat försvar på flankerna. Han satt dock positioneradpå ett sätt så vi inte kunde skjuta honom från Alamo. Med risk för att bli skjuten nedifrån eller av andra gömda spelare i basen (just här visste vi inte att Aevan var ensam). så gick jag fram och sköt en salva på honom. Aevan skrek att "det räckte" då jag hade träffat åtminstone 3 skott på honom och att han skulle gå av banan. Det roliga här var att trots att jag träffat honom så hade inga av bollarna spräckts på honom. Tekniskt sett så var han inte utskjuten, men det kändes oschysst att dra iväg en salva till på honom är han ändå bestämt sig för att gå av.

 

Efter det så kutade vi fram, såg oss snabbt omkring, tog fiendens flagga och kutade i full fart tillbaka till basen. Den enda flaggan som erövrades idag och den erövrades av yoghurt. Vi tryckte oss igenom drygt fem pers på vägen dit utan att ta någon permanent förlust (Karl blev trots allt healad). Något som inte är särskilt dåligt.

 

Överlag så har det här varit en ytterst bra runda för mig. Jag tog en flagga, sköt minst en person per match och blev bara skjuten 2 eller 3 gånger (tror jag egentligen inte blev utskjuten under den första matchen, mer att ett av mina egna skott gick av i magasinet och kletade ner insidan av det). Dessutom så fick jag spela med yoghurtboysen. Något som gör min dag varje gång det händer.

Finns ju en viss risk att jag aldrig kommer in på läkarlinjen. Mitt lite för kassa högskoleprov håller ju inte måttet och betygen är ju inte ens någon idé att ta fram ens en gång. Men när jag satt och tittade igenom antagningsstatistiken för läkare häromdagen så gled jag in på en annan linje som hade aningen lägre krav. Så pass låga att jag i princip är garanterad en plats.

Vad är det då för skitlinje Petter har tänkt sig som man inte behöver 1.8 för att ta sig in på. Allvarligt talat så skulle jag inte säga att det är en ganska bra linje. Man blir något med goda jobbutsikter, lönen är bra och man får köra in händerna i folks munnar. Jag pratar givetvis om tandläkare, en linje som det bara krävs 1.6 för att komma in på i stockholm och göteborg. För första gången på länge känner jag att jag vet hur framtiden kommer reda ut sig.

Så nu är bara frågan vilken linje det blir. Kommer jag i slutändan in på läkarlinjen eller får jag nöja mig med tandläkarlinjen? Ska bli kul att se.

Hade verkligen inte en aning om att det ens fanns något som hette queerteori och jag måste säga att det låter väldigt bögigt flummigt. För inriktat på de vita heterosexuella männens historia? Snälla Emil, hur många gayniggers tror du kom in i flygvapnet under 50- och 60-talet?

 

Lars Vilks gör segertecknet? Snarare ber han journalisterna dra åt helvete.

Ibland upptäcker man kombinationer av mat som man inte hade en aning om att de skulle vara goda. Oj, den där meningen spoilade i princip hela inlägget. I alla fall. I söndags när alla var ute i råssnäs och spelade brännboll (det sista är en lögn, de flesta satt bara och värmde sina filtar) så hittade Alex den bästa matkombinationen på länge. På kebabpizzan vi beställde lade han nämligen på ostbågar.

Det är här ni ska vända er bort med en min av avsmak.

Jag vet att kombon verkar helt odräglig men det visar sig att det krispigt ostiga ger en väldigt fin kontrast mot resten av pizzans mjuka ingredienser. Jag kan säga att jag var lite skeptisk till det i början och tvivlade på att mina smaklökar faktiskt fungerade som de skulle (jag hade ju faktiskt spelat ölbrännboll precis innan). Men jag provade att äta det igen i onsdags innan kvällen börjat och det var fortfarande riktigt gott. Så nästa gång ni äter kebabpizza, något jag vet att ni gör för det är inte en ovanlig sort att beställa, så ska ni ha en påse ostbågar redo att strö över. Ni lär inte ångra er.

Finns nog en rejäl mängd anekdoter från studentveckan som man kan berätta. Spontant när jag tänker "anekdot" och "studentveckan" så glider mina tankar över till historien om Petters byxor. Det är det jag ska berätta om nu.

I måndags var det sjukhustema. Min dräkt bestod av mina tjusiga gröna byxor, munskydd och en labbrock. Eller snarare så är det det min dräkt skulle sett ut om inte alla skolans labbrockar redan var upptagna. Dräkten hamnade snäppet under "half-assed". Som tur var då så hade Jeffrey en reservplan åt mig. Hans mamma gör något inom vården (läs, torkar skit) och kunde därmed skaffa fram scrubs åt oss. Snygg räddning indeed.

Problemet var bara att just den kvällen så möttes inte jag och Jeffrey upp förrens vi var nere på förfesten hos Hanna och Maria. Och eftersom jag skulle gå på konsert på musikskolan först så kunde jag inte gå i kalsonger ut till råssnäs. Jag fick därför byta byxor på festen.

Den första effekten av detta byxbyte märkte jag när vi skulle gå in till stan därifrån. Då jag efter att ha gått 700 meter märkte att jag glömt legget i de andra byxorna. Så jag kutar tillbaka, hittar det och kutar sen ifatt mitt sällskap som då nästan hunnit fram till gamla stan. Kan säga att så långt har jag inte sprungit sen idrotten i skolan och att det troligen bara var alkoholen som gjorde att jag orkade hela vägen.

Effekt nummer två inföll när jag sen kom hem och inte hade någon nyckel på mig (de låg i den andra fickan) och fick knacka på mitt i natten trots att jag lovat att inte göra det. För att verkligen väcka alla så ringde jag min syster innan jag knackade på så att hon skulle öppna i ett försök att slippa väcka mamma. Hon fattade inte vinken och lade på innan jag ens lyckades få ur mig vad jag ville. Jag lyckades med andra ord väcka alla utom min bror, något jag får ta igen den här veckan.

Nu var det bara att få hem byxorna. Min cykelnyckel satt i nyckelknippan så det blev aningen svårare att spontant kunna cykla ut och hämta dem. Dessutom så var tvillingarna inte hemma när jag hade tid.

Det slutade med att Sulek fick tag på påsen någon gång under onsdag kväll. Han lämnade dem till mig under vagnpyntingen dagen därpå. Vilket skulle ha varit slutet på historien om jag inte lyckades glömma byxorna igen (!) ute på bondgården vi var på. Jag fick ringa Isaksson så han fick ta hand om dem åt mig innan han åkte.

Jag fick sitta i två dagar till utan byxorna. Sen fick jag skjuts ner till martin och hämtade dem. Tror de ligger någonstans här i rummet nu men vet inte riktigt vart.

Idag är en sån där dag då jag vet att jag vill få ut lite tankar i textform och publicera här men har stora problem med att genomföra det. Jag skulle vilja säga att det är mycket som rör sig i huvudet men då hade jag ljugit. Jag tror inte jag har insett vad som precis hänt.

När jag slutade nian så hade jag världens bästa klass. Jag hade en enorm ångest över att behöva lämna dem i ensam behöva gå vidare till en ny klass. Det vändes helt upp och ner i och med NV07A, en klass jag inte har många ord för mer än "fantastisk". Jag vill inte låta klyschig här men säger att det nog är de bästa tre åren jag upplevt.

Men om jag återigen tittar tillbaka på min förra klass så kan jag inte bli annat än nedstämd. Hur bra jag än kom överrens med dem och hade ett antal riktigt bra kompisar där så har jag i princip förlorat kontakten med dem allihop. Jag vill verkligen inte att samma sak ska hända igen. Även om det är i princip omöjligt med tanke på att många inte stannar kvar ens i östergötland nu till hösten.

Men även om jag håller på och bli vattning i ögonen allt eftersom jag skriver det här så vill jag inte att det ska vara ett sorgligt ögonblick. Folket i NV07A är bra människor och jag är glad att jag fick träffa er allihopa. Jag hoppas verkligen vi alla träffas igen någon gång.

Kuk på er. Kuk på er alla.