Strumpmannen

Idag är en sån där dag då jag vet att jag vill få ut lite tankar i textform och publicera här men har stora problem med att genomföra det. Jag skulle vilja säga att det är mycket som rör sig i huvudet men då hade jag ljugit. Jag tror inte jag har insett vad som precis hänt.

När jag slutade nian så hade jag världens bästa klass. Jag hade en enorm ångest över att behöva lämna dem i ensam behöva gå vidare till en ny klass. Det vändes helt upp och ner i och med NV07A, en klass jag inte har många ord för mer än "fantastisk". Jag vill inte låta klyschig här men säger att det nog är de bästa tre åren jag upplevt.

Men om jag återigen tittar tillbaka på min förra klass så kan jag inte bli annat än nedstämd. Hur bra jag än kom överrens med dem och hade ett antal riktigt bra kompisar där så har jag i princip förlorat kontakten med dem allihop. Jag vill verkligen inte att samma sak ska hända igen. Även om det är i princip omöjligt med tanke på att många inte stannar kvar ens i östergötland nu till hösten.

Men även om jag håller på och bli vattning i ögonen allt eftersom jag skriver det här så vill jag inte att det ska vara ett sorgligt ögonblick. Folket i NV07A är bra människor och jag är glad att jag fick träffa er allihopa. Jag hoppas verkligen vi alla träffas igen någon gång.

Kuk på er. Kuk på er alla.