Strumpmannen

Ikväll efter att ha varit på Niklas inflyttningsfest så gick jag iväg mot kyrkogården. Niklas bor högst en minut ifrån den och därför tyckte jag att det var läge att söka upp och hälsa på en gammal bekant till mig. Jag måste verkligen säga att det är något fint och härligt med kyrkogårdar om natten. Speciellt en kväll som denna när stjärnorna tittade fram och luften stod still. Helt tyst så när som prasslandet av ett par rådjur som smög omkring mellan gravarna. Myriader av ljuslyktor som fyrar i mörkret. Jag skulle kunna ha suttit där ett bra tag, bara lyssnat på tystnaden.

Ska skaffa mig en egen kyrkogård.

Idag var jag rädd. Efter att förhoppningsvis skramlat ihop tillräckligt med poäng på matteprovet för ett G och fått reda på att vi inte hade någon samhäll idag heller och därmed hade hål i tre timmar framåt så beslöt jag, Jeffrey och Martin att dra oss hemåt. Jag hade ju trots allt bil idag. Så Martin och Jeffrey pälsade på sig (kallt ute) och vi traskade bort mot parkeringen. Problemet var att bilen inte stod kvar. Helvete, bilen står inte kvar! En massiv ångestattack for igenom mig. Vad fan gör jag nu!?

Jo, jag ringer pappa givetvis. Det visade sig att han utan att upplysa mig om det gått och hämtat bilen en halvtimme innan jag kom ut. Tack pappa för att du verkligen lyckas skrämma skiten ur mig.

Istället för att åka hem så spenderade jag då hela hålet i skolan. Somnade nästan ett par gånger och drev runt i jakt på något stimulerande att göra. Allt för att sen komma till psykologilektionen, göra prov i trettiofem minuter och sen gå hem. Underbart.

Engelska, vad i helvete? Jag vet inte om Karin på senare tid faktiskt blivit galnare eller om det bara är inbillning men det hon gör nu är i vilket fall som helst pants-on-head retarded. För er som inte redan märkt det (hur det skulle kunna undgå er är ett mysterium i sig, som att inte märka att man får tegelsten i huvudet) så har Karin en hard on för uppsatser men troligen även gangbangs då hon ger uppsatserna ett numerärt överläge mot eleverna i engelskgruppen. Just nu så pass många så att man passande nog kan rulla ihop dem, sticka dem i alla ens kroppsöppningar och ändå ha fler över att bli slagen i ansiktet med. Jag vill inte gå för djupt på det här, men om vår vän Freud har lärt oss något så var långa uppsatser en central del av Karins barndom.

På väg hem från skolan idag så hoppade fram en en tjej i tioårsåldern med en pinne i handen och viftade den mot mig. Hon frågade vem jag var så jag sa vad jag säger till alla i den situationen, snömannen. Då sa hon att hon skulle döda mig. Vad fan?

Dessutom, kuk.

Egentligen skulle jag ha spenderat hela dagen på projektarbete. Med det menar jag att jag skulle sitta och vänta jättelänge på att jag en skulle ta tag i det för att sen skjuta upp det tills imorgon ändå. Det är ändå av någon anledning bättre att göra det än att helt strunta i det från början. Jag drog och bowlade, varför låtsas egentligen?

En av de senare grejerna vi har fått för oss i släkten är att bowlingtävlingar är bomben. Idag var det andra gången vi tävlade om vilka som var bäst på att kasta klot när för en glatt bana och knocka ner så många pinnar som möjligt (efterbliven sport (mer så än annan sport)). Min familj förlorade åter igen, mina kusiner tränar allt för mycket bowling för att det ska vara en jämn match.

Något man måste skratta åt är dock bowlinghallen vi var i. Den här gången var vi i linköping, deras hemmaplan, och körde. Om ni har varit där så vet ni hur det är. Om inte så ska jag förklara hur vi hittade dit. Bowlinghallen ligger i linköping sporthall, dock så använder den inte samma entré som alla andra idrotter. Vi gick först in i huvudentrén och hittade en stor karta som vi studerade en bra stund. Vi kom sen fram till att bowlinghallen låg på baksidan av sporthallen. Inte vilken baksida som helst heller, det var i princip en lastkaj på den sidan så man först trodde att man kommit helt fel. Efter att ha knatat förbi ett par pelare kom man fram till något som liknade ett stort elskåp med texten "bowlinghall" på som en stor efterkonstruktion som man skulle gå in i. Jag skrattade ända tills jag kommit in och hade hängt av mig jackan åt hur efterbliven ingången var.

Nej, mina ord ger fan inte rättvisa åt hur dumt det var. Gå och se efter själva.

Örjan pratade om människans biologiska klocka i tisdags. Att astmatiker har det som svårast runt klockan 7 på morgonen, ens kroppstemperatur är lägst framåt kvällen och att i alla fall män var som kåtast precis efter att de vaknar. Han nämnde även att människor generellt sett mår bra av att sova istället för att ha de där sista lektionerna på dagen. Jag skulle verkligen inte ha något emot att göra det, men så är ju givetvis de där lektionerna i vägen.

Fem är annars min sovtid, en tid som egentligen ska användas till att motionera enligt Örjan. Torsdagar är annars en väldigt bra dag att prova ut det här på, något jag sen även gjorde. Två timmar försvann i en handvändningoch plötsligt var klockan fem (nej jag motionerade inte sen, även om Sulek försökte släpa med mig till gymmet ett par gånger). En hel eftermiddag bortslösad, jag som hade tänkt pyssla lite med mat-kategorin som gått oanvänd alldeles för länge. Istället så dreglade jag ner min tröja och drömde att jag grävde upp lego ur botten av en pool.

Vissa dagar känns helt bortkastade. Idag har jag till exempel försökt att få fart på projekt: ny bloggdesign. Det har gått väldigt väl om man räknar att gå från optimistiskt hoppfull till deprimerat besviken och sen tillbaka igen som en manodepressiv jojo dagen då dess kaffebryggare gick sönder. Först och främst så har jag ingen aning om hur HTML-kodning fungerar. Jag kan pilla in små saker här och där som knappar och annat. Men att i princip bygga en hemsida från grunden fick mig att försöka slita av mig skägget (gick inte, det är för kort för att få ett ordentligt grepp om). Därför bestämde jag mig för att muta syrran att göra det åt mig. Hon har ett antal timmars schemalagd erfarenhet av sånt här, något jag hoppas i slutändan ska leda till att det här någon gång ska bli klart.

Annars så får jag slå någon av matte/data killarna jag känner och tvinga dem att göra det åt mig. *host*

Ponnys är härliga. Inte den stora varianten som bits och gör mina ögon fuktigare än varenda gata i motala just nu. Istället är det den varianten som kommeri Kate Beatons HarkAVagrant! och är allmänt awesome med extra bacon. Det är en liten, fet ponny som löser mysterier och besegrar trollkarlar precis som alla ponnys värda namnet borde göra.

Det finns ett par sätt att åka buss gratis. Det absolut vanligaste är att man plankar in. En metod som en del har gjort till en konst. Tyvärr så nästan förutsätter den att det är en mindre folksamling ska in samtidigt som man kan gömma sig i. Idag när jag satt på bussen på väg hem från bokrean så såg jag en tjej som ganska enkelt klev in ensam och inte betalade för sig. Man kan säga att jag blev inspirerad.

Metoden funkar kanske bara ett par gånger och funkar bara om man har ett par kronor för lite på sitt busskort för att resa. Ett busskort är ett måste. Tjejen ifråga som gjorde det här hade något milt förståndshandikapp, så där lagom så att hon var väldigt verbal. Hon gick på bussen och istället för att ta upp busskortet direkt som folk i allmänhet gör så började hon prata om tonfisksmörgåsar eller navkapslar med busschauffören. Tillräckligt länge för att chauffören inte orkade vänta på att hon satt sig utan körde iväg. Hon stod där en stund tills hon äntligen tog upp busskortet och *beepade* det. Slut på pengar, busschauffören tittade strängt på henne och hon gav en hjärtskärande blick tillbaka. Chauffören fick antagligen väldigt dåligt samvete av det för det såg ut som han nästan ursäktade sig för att hon inte kunde betala och  bad henne bara sätta sig. Jag kan slå vad om att om en kontrollant hade kommit på så hade busschauffören försvarat henne och sagt att hon satt där på hans initiativ.

Det man gör då när man har slut på pengar är att spela förståndshandikappad. För er som inte vet hur man gör så pratar man som man kommer från en annan del av köping, fejkar något tix och drar upp byxorna lite för långt. Var sen väldigt verbal och prata mycket med busschauffören så han verkligen fattar att du är efterbliven. Kontakten kommer göra det svårare för honom att kasta av dig när det visar sig att du inte har råd med biljetten. Sätt dig sen långt fram i bussen. Det gör alla förståndshandikappade.

Sista dagen på sista APU-veckan innebär den sista sovmorgonen innan det är dags att träffa Karin igen. Jag sov in, inte för länge utan precis lagom. Jag vaknade, tog en dusch, åt en hastig frukost och satte mig på bussen till skolan. Det blev den bussen som tar en till sporthallen precis när första lektionen börjar. Det var i alla fall vad jag trodde tills jag i stan tog mig en titt på schemat för att minimera runtspringandet och som en slak varmkorv över näsan fick fram att jag egentligen hade börjat en dryg timme tidigare. Ingen big deal dock, då dagens fyra lektionstimmar ändå skulle spenderas på matte ändå och de två sista på prov.

Det var i vilket fall som helst den initiella planen. Men efter att den enda timmen innan provet användes mer till att jämföra bröstvårtor och karikatyrer av bänkkamrater än att lära sig polynomdivision så bestämde jag mig för att ta provet först efter lovet. Vips så försvann sista lektionspasset och jag hade tekniskt sett slutat. Men jag drog inte hem förrens efter att ha ätit skolans delikata bonnbrända falukorv med broccoli. Värt.

Pappa ringde mig precis och påminde mig om att sista anmälningsdagen till högskoleprovet är idag. Det tog mig med garden nere för jag är så van vid att Daniel tjatar om det nästan flera månader innan om att man ska anmäla sig då och då. Ingen panik dock, jag anmälde mig precis nu. Tänkte bara vara lite schysst och varna er andra som tänkt göra det men inte kom ihåg det, det är säkert en och annan.

Idag så ska jag börja jobba på en ny design till min blogg. Har lite idéer som jag hoppas ska kunna genomföra. Lite bättre, lite personligare.

Jag har nu spenderat fyra dagar utan några vettiga byxor på mig. Men efter att ha suttit i mitten mellan två ytterst lättretade och retglada syskon, en kombination som gjorde mig så pass seg i huvudet att det tog mig drygt 7 minuter att skriva så här långt, så tänkte jag glida över enklare meningsuppbyggnad och saker jag älskar. Alla hjärtans dag och allt.

Jag älskar färg, silvertejp, alla annan tejp, att pilla bort ändarna på skosnören, stoppa pennor mellan tårna, ord som "katttass" eller "ägggula" där tre av samma konsonant kommer på rad, långt hår som fladdrar i vinden när man cyklar, banan, alla bilder på mig som är yngre än ett och ett halvt år, folk som bjuder på sig själva, långkalsonger, snö innanför andras jackor, de flesta former av kakor, Storystarka spel, NV07A, att förundras över dagens överaskning på existenz, wikipedia, solglasögon, sängar bredare än en meter, mat som inte försöker dölja att den är onyttig, Simon Pegg, saker som exploderar, arga tyska pojkar och att sova in på eftermiddagen.

Givetvis mycket mer men det är vad jag kommer på i ett svep.

Blommiga långkalsonger är ren lycka.

Nu om några minuter drar jag iväg till kläppen (ligger precis bredvid sälen, men det är inte sälen vilket är mycket viktigt). I år ska jag satsa på nya saker, som att till exempel bryta ett ben för första gången. Har hört att det ska göra rent svinigt ont, så jag måste ju prova. Jag tar även lite naivt med mig matte E-boken i tron att jag ska få något gjort, kanske öppnar den någon gång trots allt.

Vad jag vet så finns det inget internet i stugan, därför uteblir mitt bloggande fram tills tidigast söndag kväll. Det blir ju tyvärr ingen rebus eller nya ledtrådar på fredag då. Sen hoppas jag verkligen att mitt bacon kommer med posten lördag morgon, jag tittar på dig Jeffrey.

Min syster säljer aftonbladet om helgerna för att sponsra sommarens festivalande. På sin runda som hon går så har hon fått en hel del stammisar, bland annat en liten tant som har börjat bjuda in henne för att prata. Hon har visat Lisa runt i huset, visat vart hon ska på semester och pratat om hennes senaste herrbesök. Det känns som att hon är väldigt ensam, hon har även berättat att alla hennes barn bor uppåt Stockholm och sällan kommer på besök. Jag har därför sagt att Lisa borde ta tillvara på det här så hon kan ta del av hennes, förhoppningsvis, feta arv sen när hon dör. Att vara den där tidningstjejen när arvet delats ut hade varit obetalbart.

Det visade sig dock att tanten verkligen satt på en del. Hon var nära bekant med en som vann ett par miljoner och sen dog. Den bekantas släkt var väldigt snål och ville inte dela med sig av arvet men den bekante hade i smyg gett tanten pengar ändå. Så nu sitter tanten antagligen där på ett hus som hon själv äger och kanske någon miljon i pengar, en släkt som sällan kommer på besök och en trevlig tidningstjej som kommer varje helg. Låter ju trevligt.

Idag väntade jag mellan elva och halv två för att få höra "våd man kan gåra får ad få edt jettebrå pråjektarbeete". Fast det enda jag i princip fick lära mig var att man fick göra lite som man ville så länge man gjorde det och att folk troligen kommer att klaga på det sen när det är färdigt. Det gick på drygt tio minuter, något som kunde ha gjort de två och en halv timmarna jag spenderade i skolan efter skoltid blev lika värdelöst som en skyddsbunker för äppelmos. Istället så var jag testpilot i Roberts projektarbete och fick där med provflyga hans svävare. Awesomeness ensues.

Bild lånad av Alex

Första gången jag provkörde var drygt en och en halv klass åskådare. Av någon anledning fick jag till och med applåder.

Igår kom min bror ner till mitt rum och bad mig installera ett spel åt honom. Jag blev irriterad över det då jag tyckte att han mycket väl kunde klara det själv men han sa att det inte funkade när han satte i skivan. Jag bad honom då gå in på "den här datorn" och trycka igång installationen manuellt, något som även det verkade vara för svårt då "han inte hittade" vart han skulle trycka. Efter mycket tjat så gick jag upp till slut och blev förvånad när DVD-läsaren inte visades i fönstret. Kanske var datorn trasig.

Jag satte mig ner för att klura ut vad problemet var, gick in i enhetshanteraren och fick fram att läsaren inte funkade på grund av "kod 10". Jag har fortfarande ingen aning om vad kod tio är, vad jag vet är vad som orsakar det. Innan Windows Vista släpptes så var tydligen Apple skiträdda för att Windows med sitt nya snygga OP-system skulle svepa Apple ner i det djupa konkurshålet, något som verkar helt absurt idag med tanke på hur Vista idag bland många ligger snäppet under benbrott bland saker man önskar sig i julklapp samt hur starkt apple blivit det senaste Decenniet. Det de då gjorde var att i hemlighet modifiera iTunes så att de stängde när viktiga funktioner i datorn.

Hur vet jag det här då? Jo, för så fort jag avinstallerade iTunes efter påtryckningar från alla konspirationsteoretiker i något microsoft-forum så fungerade plötsligt läsaren igen. Det kändes lite som att bota alzheimers genom att klippa tånaglarna.

Det är sällan man kan säga att biotekniken är rolig eller ens intressant, även om det är relativt underhållande att se hur nära Monika verkar vara ett nervsammanbrott. Jag säger inte att dagens lektion var rolig, men en specifik del var det. Rune höll på att gå igenom hur PCR fungerar med primrande och kopierande av repeterande DNA-sekvenser. Till sin hjälp hade han datorn med klipp från youtube. Det som hände var att då klippet var rätt långt och någon ställt in skärmsläckaren att gå igång efter 2 minuters inaktivitet så kom plötsligt Per Törnqvist upp på skärmen iklädd i snygga friluftskläder poserandes i naturen. Bara som en skymt dock, för bråkdelen av en sekund efter så blev skärmen svart och "Jag är bög" studsade över skärmen skrivet i stora silvriga bokstäver. Sen stod man ut med lite mer bioteknik.

Min morbror är en bottenlös historiebrunn. Det är så tacksamt att skriva om honom för han gör så många komiska saker. Idag till exempel så berättade han om när han varit ute i det kalla vädret och hamnat i en kort kö i en backe innan en korsning. Han stod där i godan ro när han plötsligt ser att bilen framför honom började närma sig honom. Först lite långsamt med i allt snabbare takt. Bilen skulle ju köra in i hans  så han börjar tuta men bilen fortsatte att närma sig. Han tutade frenetiskt tills han insåg att det inte var bilen framför som gled ba åt honom utan han själv som rullade framåt, tutandes som en galning, mot bilen framför.

Vi brukar skratta åt när någon gör bort sig i släkten och sen älta det i all evighet. Det är därför min syster kallas "Lisa Latex" samt varför min brorsa kommer få höra frasen "Hallå, vem läser inte skvaller" i framtiden.