Strumpmannen

Som en del kanske redan vet så var jag på Peace & Love redan innan de körde igång med musik. De två första dagarna är det enligt traditionen bara föreläsningar och liknande. Det passade därför bra att 18 timmar av mina totala 24 jobbtimmar låg på de dagarna. Det var lugnt och pressen på mig som säkerhetsvakt var löjligt låg. Det var även under de här dagarna jag gick mest. Sammanlagt 60 kilometer.

Tisdag kväll hade jag allmän patrull. Det betyder att säkerheten var så pass överbemannad att de utmönstrade folk med radio och gav dem instruktioner att gå runt vart ni vill. Eller i vårt fall: Gå runt vart ni vill och håll koll på alla zigenare (ytterst PK). Jag och min gruppkamrat Ludvig bestämde oss vid ett tillfälle att patrullera gångvägen som gick mellan campingen festivalområdet. Allt folk var ju där. Det var väldigt lugnt fram till dess att Katarina di Leva skulle hålla i någon meditation. Något som fick den mest stenade hälften av campingens residenter att börja röra sig bortåt.

Trots god skyltning så var det ett litet gäng som var totalt oförmögna att hitta entrén. Ludvig och jag bestämde oss för att hjälpa dem. Det var trots allt bara en knapp 10 minuterspromenad dit, något vi kunde undvara från vårt "ordinarie patrullområde". Vi feluppskattade dock ganska grovt hur sega stenade människor är. Vi hann drygt 50 meter innan de hittade lampor i olika färger som hängde i ett träd. Sen stod de och snurrade under dem i ett par minuter innan vi fick med dem därifrån. "Jag vill snurra jämt" sa en av dem innan vi lyckades hitta ett par nya träd som de glatt ställde under för att snurra en stund till. Vi blev trötta på dem då. Så vi lämnade dem åt sitt öde där under lamporna och traskade iväg.

Såvitt jag vet så står de där och snurrar fortfarande.