Strumpmannen

Bomull och sand i näsan, förlängd reaktionstid, får glida tillbaka efter var och varannat ord jag skriver för att rätta till alla misstag jag gör. Allt blod har centrifugerats ut i fingrar och tår som är uppsvällda, röda och mycket tyngre än vad jag minns att de var för en dryg timme sen. Varenda nervände i kroppen sitter och masseras av en liten apa som om och om igen doppar händerna i fisljummen chokladsås.

Jag har ingen vidare kontroll över vad jag gör. Varken tankemässigt eller fysiskt. Högerarmen ligger i kläm, leden är på gränsen att vikas åt fel håll, blodet stoppas, aporna sticker små apnålar i den. Råkar ta mig själv på näsan, känns som bomullen och sanden ska ramla ur, tar mig självpå näsan för att försäkra mig om att den sitter kvar. Ögonlocken vill ramla ner igen, min tidsuppfattning är uppfuckad, mörkt är det också, även när jag öppnar ögonen.

Armen knakar när jag böjer den, aporna drunknar av blodet som plötsligt strömmar tillbaka ut i fingrarna. Munnen är torr, efter en snabb återfuktare känner jag igen smaken, sömn. Ligger som en halvsmält ostskiva över sängkanten framför skärmen som gått in i energisparläge. Jag vill inte somna om men orkar verkligen inte göra något annat, det är så jävla skönt att sova ett par timmar när man kommit hem.