Strumpmannen

Är inte riktigt min grej att göra saker innan man verkligen behöver det, något som ibland leder till problem när man missar det där sista ögonblicket man kunde utföra uppgiften på och får lida av konsekvenserna. Nu har jag verkligen byggt upp för att berätta om någon allvarlig händelse, något jag ändå är rätt nöjd över att jag inte kan ge er. Ni får istället gotta er i min dumhet.

Ni som följt mig ett tag vet att jag har en 360-säng (en säng som är i stort sett kvadratisk) som jag är väldigt nöjd med. Den är byggd av två enkelsängar som man skulle kunna säga att jag ärvt av mormors föräldrar. De är med andra ord ganska gamla, så när mormor och morfar skulle göra sig av med sina två gästsängar så blev det bestämt att jag fick ärva dem (fick gå ner en hel generation sängmässigt). Idag har jag och pappa varit på tippen och kastat bort mina gamla sängar för att sen åka till mormor och plocka upp de nya. Snäppet bättre fjädring är det i dem, ska bli en fröjd att sova på dem.

För det skulle verkligen varit en fröjd att sova på dem om jag faktiskt hade flyttat in dem i mitt rum lite tidigare under kvällen innan mamma hade gått och lagt sig. Runt niotiden påpekade hon att jag borde flytta in sängarna på mitt rum, vilket jag tolkar som att hon skulle bli allt annat än glad om jag släpade in sängarna i skrivande stund (hon jobbar imorgon och vaknar nästan när grannen vänder sig i sin säng).

Så nu sitter jag här i min fotölj utan säng. Sömntåget börjar glida in på perrongen och jag har ingen biljett. Blir att man får planka, något som i det här fallet är en metafor för att sova på trägolvet.