Att leva upp till sitt namn
I fredags så var jag nere på gymnasierock. Martin och jag hade delat erbjudandet om att köpte två biljetter för hundra riksdaler, så något billigare än det först var tänkt blev det (dessutom så fick man ju en lott som gav en chansen att vinna en gitarr och en förstärkare senare och ett tjusigt armband i blå plast). Det blåste en hel del under hela kvällen vilket ledde till att det även blev väldigt kallt om man ska tro Martin, Malin och Bella. Själv märkte jag inte av något förrens lite senare på kvällen, det kontrade jag dock genom att stoppa en varm cheeseburgare i vardera byxficka, det var varmt och mysigt. Då kunde man stå kvar till sista bandet spelat klart. Något de flesta av de få som ens var där gjorde, stackars Atmosfear.
Dagen efter så spontanköpte jag Rockband 2, var helt enkelt sugen på att bränna lite pengar på plastiga låtsasinstrument. Mamma tckte att det var dumt att göra av med hela studiebidraget på något så onödigt, speciellt nu när jag blivit myndig, jag sa då att jag skulle få igen pengarna sen under eftermiddagen när jag skulle vinna gitarren. Bror min var dock extremt exalterad över inköpet och slet tag i lådan med instrument så fort vi kommit in med bilen på garageuppfarten och sprang in i vardagsrummet för att slita upp den. Några minuter senare var allt ihopmonterat och spelet igång. Vi han dock inte spela särskilt länge, jag skulle möta upp med Martin och sen dra ner till hamnen för lottdragningen.
När vi kom ner möttes vi av någon vidrig blandning av country- och dansbandsmusik. Hamnrock hade tydligen glömt att det skulle vara rock....i hamnen. Det var inte mycket folk från gårdagen där inte ens när dragningen började närma sig kom det folk. I slutändan så var det kanske 10 personer där som troligen hade lotter, varav de flesta hade tagit med sig tomma gitarrväskor för att kunna konka hem det som de hoppades vinna. Den avdankade programledaren Uffe [något] drog papperslappar med nummer ur en hatt. Första lappen han drog hade tyvärr ingen maka i publiken, inte den andra heller. Han fick stå och dra ett bra tag utan att någon kunde ta priset. Plötsligt så drogs mitt lottnummer. Så jag fick gå upp på scen och ta emot gitarren. Killarna med gitarrväskornas miner var obetalbara när jag i mikrofonen konstaterade att jag inte kunde spela gitarr. Jag fick dock medge att jag kanske möjligen skulle försöka lära mig. Det roligaste av allt var att jag inte ens behövde visa upp min lott överhuvudtaget. Jag kunde helt enkelt ha varit någon som bara kom upp och tog gitarren för att sen försvinna i tomma intet.
Så nu sitter jag här med en gitarr (och en förstärkare) och funderar på vad jag bör göra med den. Det är möjligen inte någon som skulle vilja köpa den?
Dagen efter så spontanköpte jag Rockband 2, var helt enkelt sugen på att bränna lite pengar på plastiga låtsasinstrument. Mamma tckte att det var dumt att göra av med hela studiebidraget på något så onödigt, speciellt nu när jag blivit myndig, jag sa då att jag skulle få igen pengarna sen under eftermiddagen när jag skulle vinna gitarren. Bror min var dock extremt exalterad över inköpet och slet tag i lådan med instrument så fort vi kommit in med bilen på garageuppfarten och sprang in i vardagsrummet för att slita upp den. Några minuter senare var allt ihopmonterat och spelet igång. Vi han dock inte spela särskilt länge, jag skulle möta upp med Martin och sen dra ner till hamnen för lottdragningen.
När vi kom ner möttes vi av någon vidrig blandning av country- och dansbandsmusik. Hamnrock hade tydligen glömt att det skulle vara rock....i hamnen. Det var inte mycket folk från gårdagen där inte ens när dragningen började närma sig kom det folk. I slutändan så var det kanske 10 personer där som troligen hade lotter, varav de flesta hade tagit med sig tomma gitarrväskor för att kunna konka hem det som de hoppades vinna. Den avdankade programledaren Uffe [något] drog papperslappar med nummer ur en hatt. Första lappen han drog hade tyvärr ingen maka i publiken, inte den andra heller. Han fick stå och dra ett bra tag utan att någon kunde ta priset. Plötsligt så drogs mitt lottnummer. Så jag fick gå upp på scen och ta emot gitarren. Killarna med gitarrväskornas miner var obetalbara när jag i mikrofonen konstaterade att jag inte kunde spela gitarr. Jag fick dock medge att jag kanske möjligen skulle försöka lära mig. Det roligaste av allt var att jag inte ens behövde visa upp min lott överhuvudtaget. Jag kunde helt enkelt ha varit någon som bara kom upp och tog gitarren för att sen försvinna i tomma intet.
Så nu sitter jag här med en gitarr (och en förstärkare) och funderar på vad jag bör göra med den. Det är möjligen inte någon som skulle vilja köpa den?
Kommentarer
Trackback
