Strumpmannen

Igår firade vi Bellas och Alex 18-årsdag. Jag anlände hem till Bella runt kvart i sju. Då var redan Niklas och Laila(!) där. När Laila hade blivit tillfrågad om festen hade hon på sitt vanliga sätt sagt att "vi får se" om hon kommer. Därför var jag lite förvånad över att hon faktiskt var där. Resten av gästerna skulle komma vid sju så vi startade ett omgång Buzz medans vi väntade (för de som inte vet är Buzz ett frågesportsspel, Alex hade nämligen inte en aning om vad det var). Det var utklassning.  Jag hade ungefär lika mycket poäng som alla andra tillsammans (något Isabella skyllde på att Martin tagit över för henne när han anlänt och därmed tappat en massa poäng). En kort stund efter det drog Laila, hon skulle hämta upp någon kusin i Linköping eller något. Hon hann iallafall träffa Alex, Mange och TJ(de två senare kom jag senare på liknade Jay och Silent Bob) innan hon stack, men hon missade maten.


Tacos stod på födelsedagsmenyn. Tacos är väldigt bra mat då det är lätt att laga till många personer. Däremot vet jag inte om bella hade räknat med att det  det skulle komma tjugo personer/tio personer + Johan. I vilket fall som helst så var det väldigt mycket mat. När alla var mätta hade vi (bland annat) två skålar fyllda med sallad över. Då kom jag på den brilljanta idéen att jag och en annan skulle ha ätartävling, på skoj givetvis. Martin nappade dock direkt på erbjudandet och jag gick gick mot mitt bättre vetande. Det som följde var en episk kamp mellan SSU Motala och Petterpartiet, med flygande salladsblad, kväljningar och illamående. Till allas glädje vann Petterpartiet stort. Tyvärr så hittade någon även två skålar med paprika som hade blivit över medans jag återhämtade mig. Eftersom jag hade ätit en hel skål sallad var jag mindre pigg på att tävlingsäta ännu en omgång, men salladen hade säkert på något diffust sätt påverkat mig rationella tänkande så jag gav mig in på det också. Trettio sekunder senare var paprikan slut i min skål och Martin hade knappt hunnit börja.

Senare på kvällen drog vi vidare till brygget. På vägen vek både Niklas och Martin av, den förre för att han skulle till en kompis och den senare för att han är för liten. På brygget spelade något band som hette Silent Call. Ett namn som var extremt missvisande för och mot slutet av kvällen lät alla som smurfar och jag hörde inte ens min egen röst. Men det var stämningsfullt. Mot slutet stod hela vårt sällskap och några bonuskompisar framför scenen med armarna om varandras axlar och ruska huvud så man nästan ramlade omkull.

Efter brygget fungerade jag som vägledare för födelsedagsbarnen. Vi skulle upp till Peckas grill men om jag inte hade hållit i dem hade de bara sprungit runt och kramat träd och ofredat lyktstolpar. Allt detta medans de högljutt och glatt vrålade hur det här var den bästa födelsedagen någonsin. Det var ungefär här som min kväll tog slut och jag fick åka hem och sova.