Strumpmannen

Det är ganska deprimerande att tänka på hur folk förändras när de blir äldre, man märker ingenting för det mesta men plötsligt någon gång ibland så smyger det sig på vad som faktiskt händer. Min morfar till exempel fick diagnosen alzheimer för drygt ett år sedan. Själv har jag inte tänkt på att han blir sämre och sämre då jag möter honom mer eller mindre kontinuerligt. Det går ändå ganska långsamt med de bromsmediciner han tar.

Idag har mamma varit och hjälp morfar att handla hörlurar till hans walkman. Tydligen så ska han börja lyssna på ljudböcker. Det var väl roligt att morfar skaffat sig en ny sysselsättning på äldre dar tänkte jag. Men det visade sig att det han brukade hålla på med förr om dagarna, sudoku, börjar bli för svårt för morfar. Morfar har hållit på med sudoku sen det först vart populärt och har innan löst flera om dagen. Numera kan han ligga vaken om nätterna för att han inte lyckades lösa den han påbörjade dagen innan.

Det får mig att tänka på hur pass lite tid jag har kvar med morfar. För just nu är han trots allt bra. Innan han fick diagnosen och medicinen så var han riktigt borta. Då hade han faktiskt glömt bort mig. Det är sorgligt.